I know that it's a wonderful world

Bakar scones och kokar te medan regnet smattrar mot rutan, och låtsas att jag är så där mysigt lycklig och nöjd med tillvaron som alla andra verkar vara.

Men nej.

Jag är inte mysigt lycklig. Jag är inte nöjd. Och jag hatar att det regnar. Och att äta scones ger mig bara ångest eftersom det är för onyttigt. Sen att jag knappt har några vänner kvar i den här stan får ju tillvaron att kännas så mycket lättare...

Suck.

Jag vill tillbaka.

Tillbaka till värmen.

Jag saknar den så. Dels att det rent geografiskt sett är varmare. Men ännu mer den sociala värmen. Värmen och öppenheten som finns hos människorna där. Jag har rest runt själv i Centralamerika i tre månader men aldrig varit ens i närheten av att känna mig så ensam som jag har gjort här hemma på två veckor...

Jag vill inte klaga.

Jag vill inte vara bitter.

Men just nu är jag det.

Jag vet att det vänder till slut, men tills dess säger jag som min vän Morrison:

"I know that it's a wonderful world, but I can't feel it right now".

When was the last time you did something for the first time?

Umeå, Sverige

Hemma. Gud vad konstigt. Jag kan inte fatta det. Hemma i Umeå. Det känns så tomt. Vad hände? Jag vet att det är ett vanligt fenomen att uppleva att tiden går fort när man har roligt, men det här är ju löjligt!

Vanligtvis brukar man kanske känna lite lättnad över att komma hem när man har varit borta en längre period. Men inte den här gången. Jag kan inte fatta vad jag gör här. Det känns enbart tomt, trist och ensamt. Inte ens ett söndergråtet ansikte kan beskriva känslan av den totala meningslöshet som infann sig då vi genomborrade molntäcket och landade i ett grått och kallt Stockholm. FY FAN. Och att på Arlanda mötas av Daniel och Viktorias inställsamma leenden på en gigantisk affisch med texten "51 dagar kvar till bröllopet!" gjorde mig om möjligt än mer ångestfylld.

Jag har redan varit hemma i en vecka, men det är inte förrän nu som jag har börjat landa mentalt. Det känns som att jag har varit i en bubbla sista tiden. Det började redan i Quepos. Jag blev halvdålig sista dagarna. Fick hosta och lite feber. Jag köpte två olika mediciner mot hostan då den första inte hjälpte. Jag tror det kan ha varit denna blandning som gjorde att jag kände mig så yr och som fick mitt huvud att kännas vakuum-packat. Sen fick jag bedbugs sista natten på hostelet också. Som en liten bonus. Men eftersom att jag hade varit ute och knappt sovit något så drabbades jag lindrigt, som tur var. De som har haft det på riktigt säger att det är det värsta de har varit med om. Jag fick i stort sett bara på armbågarna. Konstigt ändå. Jag har knappt varit sjuk överhuvudtaget på hela resan, och så sista dagarna slår det till. Kan inte låta bli att tänka att det var kroppen som protesterade. Som sa att jag inte borde åka...

Här hemma har jag inte gjort mycket. Knappt tagit mig utanför dörren faktiskt. Jag har varit ut fyra gånger sen jag kom hem. En gång på systembolaget, en gång på majbrasan och två gånger på salsa. Efter salsan igår gick jag på Ica Gourmet för att unna mig nåt sånt där riktigt gott som jag har saknat när jag varit borta. Men jag kunde inte komma på någonting jag ville ha. Jag köpte lite Marabou-choklad bara för att, och en banan som ironiskt nog var från Costa Rica och kostade nästan fem kronor. Samma sak när mamma frågade vad jag önskade mig inför min hemkomst. Jag kunde inte komma på någonting. En empanada de pollo kanske?

Åh. Jag saknar det redan. La Pura Vida. Det varma, färgstarka, underbara livet.

Nu består mina dagar av att titta på bilder, lyssna på låtar och minnas...

When was the last time you did something for the first time?

You should have seen that sunrise

Quepos/Manuel Antonio, Costa Rica

Didn't have a camera by my side this time

Hoping I would see the world through both my eyes

Maybe I will tell you all about it when

I'm in the mood to lose my way

But let me say

You should have seen that sunrise with your own eyes

It brought me back to life

Jag är tillbaka! Tillbaka i älskade Quepos! I skrivande stund sitter jag i en korgstol på Café Milagro, och avnjuter en Queppoccino, precis där jag satt för mer än två månader sen när jag skrev mitt första inlägg härifrån. Jag kan inte fatta att jag snart åker hem. Hem till kalla nord. Jag kan inte heller fatta att jag har varit iväg i nästan tre månader! Det känns som att det var nyss jag landade på flygplatsen i San José och blev välkomnad av de stora Pura Vida-skyltarna. Och drack min första (men lååångt ifrån sista) Imperial på takterassen på hostelet, och kände det där magiska lyckoruset. Jag kan inte förstå var tiden tog vägen! Jag känner mig lurad. På något vis. Ungefär som när man ser saldot på mobilen och tänker att det måste ha dragits mer pengar än vad man använt, men man kan som inte riktigt kontrollera det. Entiendes?

Det känns som att jag varit på semester och nu kommit hem igen. Jag har den där äntligen-hemma-känslan. Bekanta ansiktet överallt, vänliga ansikten. Samma affärer, samma restauranger och samma fina känsla. Det är lite annorlunda sen sist dock. Det är betydligt mindre turister och lite mer regn. Regnperioden verkar långsamt ta sin början. Jag försöker därför intala mig att det är lika bra att åka hem nu. Det går inte så bra...

Efter Bocas del Toro tog jag och Mark farväl av James och styrde vår kos mot Davíd och Boquete. Davíd är Panamás näst största stad men det finns inte så mycket att göra där så vi stannade bara en natt innan vi fortsatte upp till den lilla pittoreska bergsbyn Boquete. Där hade vi tänkt bestiga den närliggande vulkanen Barú, Panamás enda vulkan. Det visade sig dock att vi skulle bli tvungna att övernatta på vägen, vilket kändes som ett sånt stort projekt att vi avstyrde det hela. Vi tog dock en ca fem timmar lång promenad upp i bergen runt om Boquete. (Ja, mamma, jag hade bra skor och sulor!) Väldigt vackra vyer! Det var intressant att att se hur människor bodde därikring. De verkade inte särskilt vana vid turister, de var väldigt nyfikna och vänliga mot oss. De tyckte nog att vi var konstiga där vi stod och fotade dem och deras skjul till hus med två gigantiska kameror. Vi pratade om hur otroligt annorlunda liv de lever och att de inte vet av något annat. Tänk om man skulle ta med dem till Sverige, de skulle förmodligen få en chock. Frågan är dock om de skulle bli lyckligare av det. Förmodligen inte.

Plats för citat.

Mark: I don't like cats. They come home, eat the food you put out for them, take a shit, sleep and then disappear for a week again.

Jag: Sounds like my ex-boyfriend.

Jag och Mark tog oss även för att göra en coffee tour. Jag hade redan planerat att göra det i Costa Rica eftersom det är ett typiskt kaffeland, men jag är jätteglad att jag gjorde det i Panama också. Det är nog inte allmänt känt, men ett av världens bästa kaffe, Geisha, odlas där. (Google it!) Vi fick dock aldrig prova det, men det är inte så konstigt med tanke på att 125 g kostar 229 kr! Däremot fick vi lukta på och prova en del andra kaffesorter och gissa vad som var vad osv. Vi hade en egen privat guide som var oroligt duktig och insatt. Han berättade att de hade ett smeknamn för snabbkaffet Nescafé vilket var "No es café" ("Det är inte kaffe"). Vi fick se hela processen, och lära oss om alla olika steg, från frukt till färdigrostat kaffe. Otroligt intressant! Tydligen så har Panamá tidigare haft en lag som sagt att allt kaffe av medel eller hög kvalité måste exporteras, vilket betyder att lokalbefolkningen i stor sett bara har fått behålla skitkaffe...

Sista kvällen i Boquete drabbades jag av denna återkommande beslutsångest som jag tampats med så många gånger förr. Jag kunde inte bestämma mig för hur jag skulle spendera sista tiden. Det stod mellan att stanna kvar i Boquete för att göra ytterligare en bergsvandring, följa med kanadensarna och engelsmännen till Panamá City, åka till Santa Catalina, ta mig till Peninsula de Osa i CR eller åka tillbaka till San José. Oj, vad jag vred och vände på alla alternativ innan jag slutligen bestämde mig för det sistnämnda. San José fick det bli. Kändes bäst då jag hade lite praktiska saker att ta hand om; säkerhetskopiera bilder, blogga, och köpa några grejor. Bl.a. en ny bikini. Jag lyckades i all hast glömma min bikiniunderdel i Bocas del Toro. Andra gången det händer på den här resan! Så efter att ha spenderat nästan två heldagar i jakten på en enfärgad bikiniunderdel, som inte var i stringformat eller i en thailändsk skolflickas storlek, så hittade jag tillslut något anständigt. Jag passade även på att införskaffa lite annat smått och gott medan jag befann mig i huvudstaden, Chepe, som de kallar det här. (Ps. Är det OK att köpa en resväska för att få hem alla örhängen jag köpt?)

Det var också här jag stötte på (med betoningen på 'på') ett gäng poliser. Ni kanske har sett bilden på facebook vid det här laget. Det började med att jag fick syn på ett par poliser och tänkte vad spännande, det har säkert hänt något. Jag gick närmare och fick syn på ett till gäng poliser och sedan ett till. Det visade sig att det var examensdag och säkert 100 poliser hade samlats i centrum för att fira. Jag var på väg att avlägsna mig från platsen då några manliga poliser fick syn på mig och började i vanlig ordning med sina lockrop; "Sch sch sch! Venga macha, linda! Sch sch". (Betydande ungefär "Kom hit, fina ljushåriga tjej"). Det är alltså på detta sätt man vanligtvis (alltid?) blir "tilltalad" av män här. Jag kunde inte låta bli att skratta när jag tänkte på vilken bra bild detta skulle kunna bli. Så jag gick över och började prata med dem, och innan jag ens hunnit plocka fram kameran så var de framme med sina mobilkameror och ville alla bli fotade med mig. Det hela var en väldigt komisk situation. Senare samma dag på stan träffade jag på en av poliserna igen och stod och pratade med honom en bra stund. Lärde honom lite svenska, bl.a. att säga 'skitstövel', 'upp med händerna' och 'du är jättefin'. När jag sen skulle gå tillbaka till hostelet hade det blivit mörkt, och att gå ensam i San José efter mörkrets inbrott kan vara farligt. Det var därför självklart för honom att han skulle göra mig sällskap. Och vad hade kunnat vara säkrare än att bli eskorterad av självaste poliskonstapeln? Jag älskar Costa Rica.

I måndags gjorde jag en kombinerad tour som inkluderade besök på en kaffeodling, inträde till Vulcan Poás nationalpark, La Paz Waterfalls, frukost och lunch m.m. Allt var över förväntan faktiskt, förutom coffee touren som var sådär. Förmodligen p.g.a att besöket på kaffeodlingen i Boquete hade varit så givande. Men det känns bara som en sån där grej man måste ha gjort i Costa Rica. Det var en dag fullspäckad av turist-aktiviteter, vilket var omväxlande och roligt. Och så har man lite andra bilder att visa när kommer hem, och inte bara solnedgångar, stränder och Imperial. För det är ju så tråkigt... (?) Jag älskar Costa Rica.

På tisdagen hade jag bestämt mig för att återvända till Quepos. Det var en underbar känsla att rulla in i staden vid halv sju-tiden på kvällen, förbi Arco Iris, över bron, förbi Café Milagro, Republik, Casinot, L'angolo och Musik för att sedan stanna på busstationen mitt i stan.

Home sweet home.

Jag hade nästan glömt hur varmt det var i Quepos, eller jag hade väl snarare trott att jag hade vant mig vid det här laget. Det fanns inte en enda torr yta på min kropp, så svettig var jag. När jag kom till hostelet visade det sig, för första gången på hela resan, att det inte fanns någon plats i dorm. Det enda som fanns var privat rum för 25 dollar vilket jag inte hade tänkt betala. Istället gick jag till Acai, ett kafé vid busstationen där Miguel jobbar. Tvingade undan min svenska mentalitet för ett ögonblick och frågade rätt ut om jag fick bo hos honom en natt eller två. "Självklart" var svaret. Det passade till och med extra bra eftersom de just denna kväll skulle ha pastaparty med några italienska vänner. What can I say? Jag älskar Costa Rica.

Det har varit så otroligt kul att träffa alla igen. Erwin, Maricela, Tony, Kenneth, Ruddy, Diego, James, Cecilia, Isilda, Isidro, Jhonny, Oscar, Eirik, Arne m.fl. Jag minns inte sist jag var så lycklig som när vi gick ut på Bambu Jam första kvällen, och jag fick krama om alla fina människor. Jag minns iofs inte när jag var så full sist heller. (Somnade vid ett bord på övervåningen) Men det var helt klart en av de bästa kvällarna på hela resan!

Citat från en utekväll med James:

Jag: You're just looking to score tonight...

James: I'm not! I don't even have a condom with me!

Jag: Really? (feeling his pockets) I'm surprised!

James: Why? You don't think a guy can go out without thinking about getting laid?

Jag: Can you?

Pause.

James: No. To be honest I just forgot.

Åh. Nedräkningen har börjat. Om ni bara visste hur mycket jag önskade att jag fick stanna längre! Eller åtminstone få spola tillbaka. Trycka på rewind och hamna där på takterassen igen, och få känna det där lyckoruset. Med en kall öl i handen, ett kallt land bakom mig och med en underbar resa framför mig... Kanske om jag blundar tillräckligt hårt... Om jag blundar och hoppas, så blir det så...

PURA VIDA! ♥

Ps. Sa jag att jag älskar Costa Rica?

Nothing like a cold beer and a hammock!

Bocas del Toro, Panamá

Anything other than yes is no

Anything other than stay is go

Anything less than 'I love this' is lying

Vita, milslånga stränder, turkost vatten och svajande palmer omger mig på denna underbara ögrupp utanför Panamás östkust. Dagarna här består i att undvika all ansträngning, så när som på att förflytta sig från den ena vackra stranden till den andra. Det är verkligen ett paradis och kameran har gått varm.

Vi har haft världens skönaste gäng här, bestående av mig, James eller Jay (US) som jag träffade i Monteverde, Michael (US) som jag träffade i Puerto Viejo och reste med hit, Veronica (Argentina) som vi träffade på bussen hit, Mark (Canada) som vi träffade i Puerto Viejo och en annan James (Canada) som vi träffade här. Det har varit en perfekt kombination av människor och vi har haft sjukt kul! Bilder kommer att laddas upp vid hemkomst. En öl kostar ca 5 kr (eller en tillbringare för 20 kr om man föredrar det!) och jag behöver kanske inte tillägga att det blivit en del sådana i hängmattan på hostelet. Det är inte Imperial men det slinker ner ändå. Duger inte det kan man alltid beställa en Tequila Suicide som innebär att dra in salt i näsan, ta en shot av tequila och pressa en lime i ögat. I think I'm gonna have to pass on that one...

Det är väldigt lätt att bara låta dagarna passera när man ligger i skuggan av en palm och njuter av en mango eller bara filosoferar. Jag önskar verkligen att jag hade mer tid så jag kunde stanna längre. Känns som att nedräkningen har börjat nu, och det gör mig stressad. Det är mycket jag vill hinna med nu på slutet. Det blir ingen tripp till Cuba som jag hade tänkt från början. Biljetten skulle gå på uppemot 500 dollar och jag skulle bara ha tid att stanna en vecka så det kändes inte värt. Det får bli nästa resa, för jag vill verkligen dit!

Som tur är spelar de mycket salsa här i Centralamerika också. Jag förstår inte hur jag ska överleva när jag kommer hem. Jag har alltid trott att jag inte gillar att dansa, men nu har jag insett att det är ju bara för att det spelar så (jävla!) dålig musik hemma. Här är det nästan alltid salsa, merengue, bachata och reggaeton som gäller. Och även reggae här i Karibien. Jag som brukade hata reggaeton och nu älskar jag det! Inte lika mycket som salsa dock. Det kommer minst sagt bli plågsamt att återvända till Umeås uteliv.

Jag gillar verkligen Panamá so far. Människorna är vänliga och det är fantastiskt billigt! En öl kostar som sagt 5 kr, en mango 3 och en banan knappt 30 öre. Har dessutom ätit min godaste måltid hittills på denna resa. 100 kr för en saftig köttbit med blåmögelostsås på en fin restaurang. M-m-m! Jay filmade förresten mig när jag åt. Jag höll på dö när jag såg filmen efteråt. Dö på riktigt alltså! Jag skrattade så mycket att jag föll ner från stolen och slog mig.

En annan rolig sak var när vi första dagen anlände till ön, jag, Michael och Veronica, ganska trötta efter resan. Vi gick tysta på väg mot vårt hostel då en höna spatserar förbi på sidan av vägen. Michael, som höll på att lära sig spanska, bryter tystnaden, pekar på hönan och säger entonigt "Pollo". Så klockrent! Pollo betyder kyckling, men man använder inte det ordet för djuret, bara för maten. Det är som att säga 'korv' till en gris. Well, I guess you had to be there...

Jag älskar att resa, men det finns två saker jag inte gillar med det. Det första är att åka hem. Det andra är att säga hejdå till nyfunna vänner. Speciellt när man har ett gäng som detta! Vi tog farväl av Michael, Veronica och James imorse. Så nu är det bara halva styrkan kvar dvs. jag, Jay och Mark. Vi har också träffat några galna engelsmän och kanadensare här. Detta får mig att tänka på när vi sitter på hostelet efter att festen avtagit härom morgonen och dricker överbliven ljummen öl. Mason (kanadensaren) nyser plötsligt i sina händer och därpå följer det roligaste minspelet sedan tidernas begynnelse. Med en oerhört bekymrad min sätter han sakta ihop händer och för de långsamt neråt för att diskret gömma dem mellan knäna och säger sedan lika bekymrat "I wish we had a napkin". Priceless!

Avslutar med ett annat ganska talande citat;

Jag: Oh my god, I haven't had a beer since saturday

Random: Well, today is sunday

Jag: I know

Oh, can I please stay here forever? Please?

Sorry, but I ain't comin home...

Puerto Viejo, Costa Rica

Come sunday morning

There's a market on the square

Children are playing

Bells are ringing in the air

Old men are drinking

It's a lazy afternoon

Content with thinking

That there is nothing to do

So for now

I'm going to stay in this quiet town

In this quiet town

Nu ar det snart bara tre veckor kvar tills (om?) jag aker hem och det kanns fruktansvart! Forsoker att inte tanka pa det men det ar svart. Jag har redan borjat planera for att komma tillbaka efter sommaren for att bosatta mig har ett tag. Har fatt nagra "jobberbjudanden" har. En mojlighet ar att jobba med Elvis i Monteverde. De ska oppna ett nytt hostel om ca en manad dar jag skulle fa jobba om jag vill. Aven Diego, managern pa Arenal Backpackers sa att han latt kunde ordna jobb at mig. Och till sist skulle jag fa jobba pa restaurangen pa hostelet har i Puerto Viejo. Sen vet man ju inte hur det blir nar det val kommer till kritan. Men det ar helt klart lockande.

Puerto Viejo ar fantastiskt! Det ar en valdigt laid-back liten stad (Jag vet att jag sager det om alla stallen, men nu menar jag det verkligen!) belagen vid karibiska havet i sodra Costa Rica. Det ar valdigt latt att bli kvar har. Jag har varit har i fyra dagar nu och aker vidare till Bocas del Toro, en ogrupp utanfor Panamá imorgon. Jag aker med Michael en kille fran Kentucky och vi ska traffa James (som jag hangde med i La Fortuna) dar.

Forra veckan hade vi Semana Santa (aka pask) och eftersom tors och fre ar heliga dagar innebar det att i stort sett hela landet stannar av och alla aker ut till kusten. Det ar forbjudet att salja och kopa alkohol under dessa dagar. Man kan tydligen fa fangelse om man gor det. Patruller gar runt i alla butiker och och laser igen olkylar och sprithyllor kvallen innan. Betyder detta att man inte dricker nagot under dessa dagar? Hey, It's Costa Rica, baby! Det betyder bara att alla bunkrar upp nagra dagar dagar innan. Jag var pa ett supermarket kvallen innan och jag kan saga att julruschen pa Willys ar en fis i rymden i jamforelse.

Eftersom att det skulle vara svart bade att ta sig runt i landet och att hitta boende sa bestamde jag mig for att gora en turistig all inclusive overnight tour till Tortuguero, pa norra karibiska kusten. Det var dyrt och inte riktigt vart det. Visst, det var vackert och jag fick se bananodlingar, apor, caymans och massa faglar, men jag var inte jattefascinerad. Jag vet inte varfor, det kandes lite som att jag hade sett det forr. Och eftersom det inte var skoldpadde-sasong sa kunde man inte se nagra skoldpaddor som vanligtvis ar nationalparkens hojdpunkt. Det finns sex olika typer av skoldpaddor i varlden, varav 4 i Tortuguero.

Eftersom vi var mitt ute i skogen sa var det djungelns lag som gallde (eller turismens lag?) dvs. att alkohol fanns till forsaljning. Hojdpunkten var att ta en taxibat i den kolsvarta och varma natten fran varat resort ut till El pueblo (byn). Dar fanns dock inte alkohol till forsaljning men alla hade bunkrat upp och det bjods at hoger och vanster. Det var fullt med folk och jag var formodligen den enda turisten dar. Jag dansade barfota till reggae runt en stor eld pa stranden. Manniskor sjong, spelade trummor och rokte pa. Det var morkt, smutsigt och varmt. Det kandes sa genuint exotiskt som det nagonsin kan.

Jag var tillbaka i San José sent pa fredagkvall och spenderade natten dar, for att sen ta mig hit till Puerto Viejo i lordags. Jag var orolig att det inte skulle finnas boende eftersom att Puerto Viejo ar ett valdigt poulart resmal under Semana Santa. Men jag lyckades knipa sista dorm-platsen har pa partyhostelet Rocking J's. Har har jag lart kanna Francisco fran Portugal och Adrian fran Schweiz. Vi hyrde cyklar en dag och tog oss fran Puerto Viejo till Manzanillo (13km) och stannade pa nagra vackra strander pa vagen. Bl.a. pa Punta Uva dar vi hyrde kajaker och paddlade langs floden. Valdigt gront och fridfullt! Vi sag skoldpaddor, odlor, leguaner och som vanligt en massa faglar. Men haftigast var att se en rocka simma forbi en halv meter fran min kajak. Pa vag tillbaka till hostelet hade vi planerat lite daligt for vi hade bara kommit halvvags nar det blev morkt. Och att cykla i morkret med halvmeterdjupa gropar i vagen var ingen hojdare. For att inte tala om rump-varken dagen efter.

Nu ar det dags for en kall Imperial, because it's way past beer:30!

About the addictive Pura Vida

Granada, Nicaragua

Kultur! Gamla byggnader och hus i alla mojliga farger omger mig i denna vackra kolonialstad Granada. Vissa kallar den "La gran nada" ("The big nothing" eller "Det stora inget" som det sa fint skulle heta pa svenska) men jag haller verkligen inte med. Staden ar som en vacker malning belagen vid Centralamerikas storsta sjo, Lago Nicaragua (177*58km). Efter att ha rest runt i manga kuststader dar den vackraste "byggnaden" i basta fall ar en fontan i centrum sa kan jag verkligen uppskatta lite kultur och historiska byggnader.

Efter Monteverde akte jag vidare till La Fortuna och Volcan Arenal, vilket var lite utav en besvikelse pga. vadret. Det var mulet och regnade mest hela tiden. Visst, lite regn har val ingen dott av och man kan inte ha sol jamt (inte ens i Costa Rica). Men saken ar den att den enda anledningen till att manniskor aker dit ar for att se vulkanen och det gar inte om det ar mulet. Men jag hade trevligt anda! Bodde pa Arenal Backpackers eller Barkpackers som det stod felskrivet pa t-shirtarna som personalen bar. Efter nagra ol med Diego och Christian som jobbar dar, forvandlades det snart till Arse and all Backfuckers. Eller som den lokala leverans-killen som inte kan engelska brukar saga: Arenal Bar Parkinson. Jag dog av skratt nar jag horde det forsta gangen!

Forsta kvallen spenderade jag med Diego och Christian, vi gick ut och dansade salsa pa La Cascada. Andra dagen kom James, en kille fran Boston som jag traffade i Monteverde, och hans pappa dit. Han bor tillfalligt i Quepos, men eftersom hans pappa var pa besok sa reste de runt. Jag hade en riktigt god tid med dessa trevliga manniskor. Eftersom att vadret var sa daligt fanns det inte mycket att gora annat an dricka ol och spela kort. Ej att underskatta dock! Bor ocksa namnas att med i sallskapet fanns Michael, en kille fran NY.

Vi besokte ett vattenfall en dag, men jag upplevde det inte som nagot speciellt. Jag har upptakt att man blir ganska krasen nar man reser. Jag menar, har man sett vattenfallen i Iguazu sa blir man inte sa fascinerad av ett vanligt vattenfall. Jag diskuterade faktiskt detta med en kille i La Fortuna. Ingen av oss hade fatt nagon stor wow-upplevelse av nagot vi sett i Costa Rica. Det ar sant det finns inte sa mycket i CR som verkligen ar breathtaking. Don't get me wrong, det ar otroligt vackert, men det ar inte som att befinna sig i Machu Picchu eller vid Jesus-statyn i Rio. Dar och da, nar vi diskuterade detta kom jag fram till att det ar inte de fantastiska utsikterna och aktiviteterna som har varit mina wow-upplevelser pa den har resan. Det har varit manniskorna och detaljerna. Att oppna en ol pa stranden nar solen ar pa vag att ga ner. Att ligga i en hangmatta och skratta tills magen varker. Eller att kopa en Empanada de pollo fran Panaderian kl fyra pa morgonen innan man gar hem. Att stanna uppe hela natten aven fast man ar trott, bara for att inte ga miste om nagot. Att vakna upp varje morgon och veta att jag har ytterligare en dag kvar pa min resa. Det ar allt sant som har varit mina wow-upplevelser. Det ar svart att beskriva kanslan, men jag antar att det ar La Pura Vida.

Efter La Fortuna bestamde jag mig trots allt for att lamna landet och korsa gransen till Nicaragua. Redan nar jag steg av bussen i Rivas kande jag att det var annorlunda. Busstationen var egentligen ingen busstation utan snarare en stor marknad med frukt, gronsaker och allt mojligt. Fran ett horn spelades det salsa och fran ett annat Back street boys-latar fran 90-talet. Man kunde direkt se att det var betydligt fattigare an CR. Det paminde om Peru och Bolivia och var ungefar samma priser (dvs. valdigt billigt). En banan eller en liten mango kostade ca 30 ore och farskpressad apelsinjuice ca 4 kr. Jag tog en taxi ut till hamnen varifran jag skulle ta farjan till Isla de Ometepe. En o belagen pa Lago Nicaragua med tva vulkaner pa, varav en aktiv. Fascinerande! Jag stannade dar tva natter och traffade tva norska tjejer som jag reste med hit till Granada.

Ok, jag maste bara fa tillagga en sak har. Jag sitter pa ett kafe i Granada och skriver, men en asdryg halvnica halvamerikan later mig inte vara ifred! Han sitter mitt emot mig och pratar for fullt om bla. hans exfru, trots att det maste vara uppenbart att jag ar helt ointresserad. Haha. Nu sager han att jag verkar vara en trevlig tjej och att det ar synd att jag ska aka idag. Jag har knappt svarat pa tilltal?!

Nu har jag flyttat mig till parken, betydligt lugnare.

For ovrigt har jag traffat tva nya vanner, Matt och Matt fran England. De klagar pa mitt amerikanska uttal och tycker att jag borde prata brittisk engelska med tanke pa att England ligger narmare Sverige an USA. Sa nu tranar jag for fullt pa att prata brittiskt utan att lata som The Queen of England. Igar akte vi till Laguna de Apoyo, Nicaraguas renaste och Centralamerikas djupaste sjo (200m). Valdigt vackert och fridfullt. Det har tydligen varit en vulkan tidigare som imploderat och sedan fyllts med vatten bade underifran och av regnvatten.

Idag kl 12.00 vantar oss (mig and the Matts) en 10 timmar lang bussresa tillbaka till San Jose, Costa Rica. En vecka i Nicaragua och jag saknar redan detta magiska Pura vida. Men jag tycker om Nicaragua ocksa! Det ar valdigt vackert och billigt, men jag kanner mig inte riktigt lika valkommen har som i CR. Dessutom ar mannen ganska pastridiga har, eller forresten, valdigt pastridiga. Igar gick jag forbi en man som holl sin ca 3-ariga dotter i handen, och ropade "Hola linda! Baby, que guapa!". Det finns liksom ingen grans. Forsta dagen har cyklade forresten en kille forbi mig och ropade "Vacker flicka!" (ja, pa svenska!) Vad ar oddsen for det?

Det kanns skont att aka tillbaka till Costa Rica igen. Jag kanner mig sa hemma dar pa nat vis. The pura vida ar verkligen beroendeframkallande!

Besitos a todos!

About being alone but never lonely

Monteverde, Costa Rica

Jag hade nastan glomt hur det kanns att frysa! Jag befinner mig i ett kallt men gront Monteverde. Eller kallt och kallt, allt ar relativt. Dagarna ar heta men kvallarna ar nastan september-kalla. Det kandes konstigt att ta pa sig leggings och jacka(!) nar vi gick ut for att ata haromkvallen.

Jag spenderade fyra natter i Montezuma innan jag akte vidare. Egentligen for lange med tanke pa att det inte var fantastiskt. Stan ar ratt dyr och full av utlandska hippies. Bara for att man kor dreads-looken behover det val inte betyda att man inte kan duscha eller?

Hur som helst tog jag buss fran Montezuma till Playa Naranja i torsdags och darifran tog jag farjan till Puntarenas dar jag var tvungen att stanna en natt. Hade hort att Puntarenas skulle vara en hala, men jag gillade det. Hade saknat att vara vilsen i en stor stad dar manniskor blir forvanade nar de hor att man inte ar darifran. Manuel Antonio, Jacó och Montezuma ar ganska turisttata badorter sa det var skont att ga omkring bland forsaljare pa gatorna i Puntarenas och dricka farskpressad juice i pase (som man gor har) och vara den enda som ar blond (ja, jag ar tydligen blond har).

Pa fredagen skulle jag ta bussen till La Fortuna och Arenal kl 12.00 men jag hade missuppfattat vilken hallplats den skulle ga ifran sa jag lyckades missa den. Nasta buss skulle ga 14.00 sa jag satte mig pa narmsta uteservering och bestallde en mangojuice. Jag visste att La Fortuna kunde vara ganska kallt sa jag tankte att jag maste passa pa att sitta i solen. Personalen bara skrattade at mig och skakade pa huvet. Har underviker alla solen till varje pris, inkl. jag! Nar jag satt dar fick jag plotsligt se tva valbekanta ansikten, Eirik och Turfin, tva norrman som jag lart kanna i Quepos. De var pa vag till Monteverde for att mota upp ett gang dar. Jag tankte att det maste varit meningen att jag skulle missa bussen och traffa dem, sa jag tog ett impulsbeslut och foljde med till Monteverde istallet. Jag ar glad att jag tog det beslutet for det fick mig att uppskatta annu mer att resa sjalv. Vi blev en grupp pa 12 pers och hyrde darfor ett litet hus for sju dollar per person. Det var valdigt trevligt, men lite besvarligt da vi bara hade en nyckel pa 12 pers. Och att ta beslut med en san stor grupp ar ganska svart.

Igar hade jag en fantastisk dag! Vi borjade med ziplining. Monteverde ar kannt for att ha den basta zipliningen i Costa Rica, vilket jag i efterhand verkligen kan forsta. Den sista och basta "liningen" kallas superman och som man kanske hor pa namnet sa ligger man pa mage och aker ca 50 km/h. Den ar 1 km lang och 200 m hog. Helt otrolig kansla nar man hanger dar uppe och tittar nerat, med inget annt an luft mellan dig och djungeln under. Helt galet. (Jag tankte pa dig da, mamma).

Vi kom tillbaka till stan vid tvatiden. Jag hade slut pengar och banken i centrum fungerade inte for mig sa jag var tvungen att ta mig till en bank utanfor stan. Eftersom att Monteverde inte ar en stad dar man kan ta en taxi direkt pa gatan sa gick jag och pratade med de otroligt schyssta killarna pa tour companyt (som hade organiserat zipliningen at oss) for att be dem ringa en taxi. Men det var inte nodvandigt, de skulle absolut skjutsa mig. Sa jag satte mig i bilen med Elvis som han heter, och fick skjuts till banken dar jag fick ut mina pengar. Jag antog att han ville ha en slant for besvaret sa jag erbjod mig att betala. Men det kom inte pa fraga. Bara det var ju valdigt snallt, men det slutar inte dar. Han sa att han ville visa mig nagot innan vi akte tillbaka till stan. Hm, ar det nu han ska kora ut mig i skogen och rana mig pa pengarna jag just tagit ut, tankte jag. Men jag var inte orolig eftersom jag visste vem han var, plus att jag visste att han visste att norrmannen visste att jag skulle fa skjuts av honom. Hur som helst sa tog han med mig till skogen faktiskt, men istallet for att rana mig sa visade han mig ett ihaligt trad som man kunde klattra upp i. Det hade tidigare varit ett gigantiskt trad, men ett annat trad kallat strangling tree hade vaxt runt och dodat det sa det tillslut hade formultnat. Vi klattrade upp och kom ut bland tradtopparna ca 30 m upp och blickade ut over Monteverde. Otroligt fint! Han berattade att han brukade komma dit for att meditera. Och jag tankte pa hur glad jag ar att jag reser ensam. Jag skulle aldrig ha hamnat dar med en grupp pa 12 pers. Efter tradklattringen ville han visa mig nagot annat sa han tog med mig till en mirador, utsiktsplats med utsikt over Monteverdes vackra berg och skogar. Jag vantade mig att det skulle finnas en baktanke med det hela. Att han skulle vilja ha pengar eller nagot annat. Men inte ens, nar vi pa vag tillbaka stannade pa stans ostfabrik for att se hur de gor ost och for att prova deras beromda milkshake, fick jag bjuda. Nej, han skulle absolut betala. Nar jag fragade honom varfor han gjorde allt detta berattade han att han hade rest runt en del och traffat sa manga manniskor som hjalpt honom sa han ville gora samma sak. Ja, vad kan jag saga? Manniskor har ar underbara helt enkelt.

Men min fantastiska dag slutar inte dar. Tillbaka i centrum sprang jag in i en man pa gatan. Jag hann inte mer an tanka att han verkade bekant nar han sa att han kande igen mig. Han berattade att han var fran Quepos och att han hade sett mig dansa dar. Och sa visade det sig att han var i Monteverde med min van Tony som jag skrivit om tidigare och som jag inte hade hunnit saga hejda till. Forst var jag osaker pa om vi pratade om samma Tony, men sa dok han upp dar pa gatan min fina Tony. Vilken lycka! Fa inte for er nanting, han ar 41 och har tre barn! Men han ser ut som 25 och ar varldens snallaste! Sa jag spenderade resten av kvallen med dem. Vi drack ol, pratade om Quepos och dansade till solen gick upp. What a wonderful day!

Ah, vad jag alskar att resa! Och jag ar sa glad att jag bestamde mig for att aka aven fast jag skulle bli ensam. Det ar klart att man ibland saknar nagon (las: linda) att dela upplevelser med, men man traffar sa otroligt manga fina manniskor nar man reser sjalv.

Idag bar det av till La Fortuna och volcan Arenal!

It's Costa Rica, baby!

Montezuma, Costa Rica

Kara vanner!
Jag ligger for tillfallet i en hangmatta pa ett hostel i Montezuma och raknar odlorna i taket. Solen har gatt ner sa jag kan inte langre se havet, bara ligga och njuta av dess brus och tanka pa hur fantastisk tillvaron ar. Ibland kommer liksom livet ikapp en pa nat vis. Man tar ett djupt andetag och far perspektiv pa livet.

Efter manga om och men lyckades jag till slut lamna alskade Quepos. Det var svart men jag tror att det var det ratta. Efter att ha sagt hela veckan "Jag aker imorgon" sa blev till slut lordag den dag jag tog farval. Jag hade nagra fina sista dagar innan jag akte dock. Umgicks en hel del med min van Ruddy som jobbar pa Bambu Jam. Vi akte till parken och njot av de otroligt vackra stranderna. At middag pa Ronnys place som ar kannt for att ha en av de basta sunset views i Costa Rica. Sen har vi atit otaliga sandwichar pa det italienska stallet och druckit en hel del imperial. Kanske lite for manga, jag borjar fa olmage! Men som jag alltid sager; It's Costa Rica, baby! Det ar mitt svar pa allting har.

Sen har jag fatt tva nya underbara vanner! Erwin och Marcela. Han ar 19, gay och dansar som en gud. Hon ar 38, vacker som en dag och lagar varldens godaste pasta. Det kanns som att jag kannt dem i en evighet redan. De bjod over mig pa avskedsmiddag i fredags hemma hos henne. Jattefin lgh som hon har byggt sjalv och hon ager aven andra lgher intill som hon hyr ut. Nar jag kommer tillbaka dit en dag ska jag fa hyra av henne till ett bra pris om jag vill. Ah, vad det var trakigt att saga hejda! Jag grat faktiskt lite sista kvallen. Jag sa hejda till Erwin och Marcela och alla andra pa Republik (utestalle) nar de stangde. Sen gick jag, Ruddy, hans bror Diego och nagra andra som jobbar pa Bambu Jam, till casinot for att forlanga natten sa mycket som mojligt. Da kom tararna. Ni vet, man har druckit nagra ol och ar allmant kanslosam. Jag kunde inte hjalpa det!

Sa pa lordagen lyckades jag i alla fall satta mig pa bussen till Jacó. Nar vi kom ut fran busstationen och ut pa vagen (ca 20 m) sa korde busschaufforen in i en felparkerad bil och det blev ett javla liv. Sa vi blev tvungna att vanta i en och en halv timme pa att polisen skulle komma dit for att bedoma olyckan. Man kan ju inte lata bli att undra om det var nagot slags tecken, att jag inte borde aka...

Hur som helst. Jag kom fram till Jacó vid fyra-tiden och fick veta att baten jag skulle ta darifran till Montezuma inte gick forran nasta dag. Sa jag fick spendera en natt i Jacó. Men det var inte sa dumt. Jag traffade en trevlig amerikan, tva norrman, ett gang svenskar och en kille fran Kanada, Dave som jag reste med hit till Montezuma. Jacó var inte riktigt min melodi dock. Pa dagen ar det en vanlig turistort med massvis av souvenirbutiker och bred surfkultur. Pa kvallen forvandlas det till de prostituerades och drogernas hemvist. Det ar omojligt for en man att vistas utomhus pa kvallen utan att bli antastad av en prostituerad. Lika omojligt ar det att inte bli erbjuden droger. Jag spenderade inte ens ett dygn i Jacó men hann anda bli erbjuden droger fyra ganger.

Nu ar jag i alla fall i Montezuma. En liten by med harliga folktomma strander och massor av hippies. Jag har inte hunnit lara kanna stan sa mycket an eftersom jag spenderat ganska mycket tid sovandes i hangmattan pa hostelet. Har bara fatt ca tre timmar somn de tva senaste natterna sa jag behovde ta igen mig lite. Det verkar vara valdigt mysigt och laidback har. Vi far se hur lange jag stannar...

Nu maste jag ge vika for trottheten och lata ogonlocken forbli stangda.

God natt!

The grass is greener on the other side

Quepos/Manuel Antonio, Costa Rica

The grass is greener on the other side
I've told some people now they know it
Forget your own lawn come over to mine
Take your first step and you will get here in time
It's true
Life will smile for you

En manad har nu gatt sen jag borjade min resa. En manad! Helt ofattbart vad fort tiden gar! Helst vill jag bara pausa allt och vara kvar har for alltid. Jag har verkligen fast mig vid den har stallet nu. Manniskorna och stamningen gor det svart att aka harifran. Pa en manad hinner man ju skapa sig en vardag ocksa. Jag har min favoritpanaderia 2 min fran mig, dar jag alltid koper underbara empanadas de pollo. Jag har mitt favoritkafe dit jag alltid gar om jag vill ha gott kaffe. Har spenderat nagra timmar dar med skolboken. Sen har jag just upptackt ett italienskt kafe som har varldens godaste mackor. Jag skamtar inte, they're heaven sent! Italien nasta, tack!

Overlag ar maten har ratt god. Men att fa en stor portion gallo pinto (ris och bonor) kl sju pa morgonen ar inte riktigt min kopp te. Oftast far jag dock frukt, vitt brod, scrambled eggs och kaffe. Till middag blir det ofta gallo pinto eller potatis med kyckling eller kott. Jag trivs bra hos familjen och bor fortfarande kvar dar trots att skolan ar slut. Jag kanner dock inte att jag connectat riktigt med dem. Men det kanske ar lika bra. Less tears.

Det kanns valdigt konstigt att skolan redan ar slut. Min spanska ar verkligen inte vad den borde vara, men det har varit tre givande veckor anda maste jag saga. Manga lektioner har vi bara suttit och pratat. Diskuterat t.ex. jamstalldhet, olikheter mellan Sverige och Costa Rica och om varfor manga far barn sa tidigt har. Det har verkligen varit ett bra satt att fa inblick i den costaricanska kulturen.

Jag har kannt mig lite halvrisig de senaste dagarna. I mandags fick jag feber och somnade direkt efter maten. Oj, vad jag svettades och fros den natten. Men jag far skylla mig sjalv. Om man har brant sig i solen, sovit alldeles for lite och druckit mer ol an vatten sa far man tydligen feber. Well, what do you know! Man lar sig nagot varje dag. Febern holl dock inte i sig som tur ar och jag mar battre nu.

Har OS-hysterin lagt sig dar hemma nu? Ni anar inte hur skont det har varit att fatt slippa det! Jag har knappt hort nagon namna det har. Och nar nagon gjort det har det latit sa har:
Helena: Horde du att Kallur tog guld?
Jag: Kalle? Vem ar det?

Jag har tankt ta mig vidare till Montezuma (norrut) i veckan. Jag hade tankt aka tisdag el onsdag, men det gick inte sa bra. Ev. imorgon eller fredag istallet. Men jag vill inte aka! Eller jag vill aka, men jag vill inte lamna Quepos. Jag har lart kanna sa manga underbara manniskor har. Det ar fint att man kan resa sjalv men aldrig kanna sig ensam. Jag traffar fler manniskor jag kanner har under en dag, an vad jag gor en dag pa stan i Umea. Det ar sa latt att lara kanna folk har. Ticosarna ar sa otroligt oppna och trevliga. T.ex. i fredags hade jag bestamt med de svenska tjejerna pa skolan att vi skulle traffas pa busstationen for att aka ner pa stranden och ta nagra ol innan Bambu Jam. Men jag missade bussen och att aka ner pa stranden ensam efter morkrets inbrott ar inte helt sakert. Sa da var det bara att vanda hem och spendera kvallen pa rummet. Eller? Nej, istallet gick jag forbi restaurangen dar min van Johnny jobbar for att ta en ol. Dar satt Eric, en tico som jag kanner vagt for att han jobbar pa utestallet Republik. Han bjod mig pa ol och vi hangde i baren ett tag. Nar han var tvungen att ga ivag och jobba gick jag runt hornet och in pa konstgalleriet dar min van Oskar jobbar (som jag for ovrigt larde kanna nar jag gick in dar forsta gangen och vi borjade dansa salsa bland vacker konst!). Pratade med honom en stund och gick sedan vidare ca 10 m till utestallet Musik. Pratade med Allan som jobbar dar. Sen traffade jag en tico som heter Tony och Paige, en tjej fran USA, som skulle komma att bli mina vanner. Det visade sig att de var salseros sa vi borjade dansa och tog oss senare vidare till Bambu Jam dar vi fortsatte dansa, och dar jag till slut aterfann mina svenska vanner och massa andra vanner for den delen... Forstar ni att jag alskar detta stalle! (For ovrigt sa ar alla personer jag namnt ticos. Det ar bara valdigt coolt med amerikanska namn har.)

Det ar konstigt hur fort man vanjer sig vid allting dock. Vid mango-trad och palmer. Vid 25-gradiga natter. Vid att vakterna utanfor bankerna bar vapen av den storlek som man tidigare bara sett pa film. Man vanjer sig ocksa vi tutande bilar och galna forare. En halvrostig, igenvuxen skylt med texten Despacio (sakta) ar ganska talande. Man vanjer sig vid kalla duschar och att alltid stoppa is i olen, vilket tidigare var valdigt konstigt. Ocksa vid att en banan kostar 50 ore, en mango 4 kr och ar sa farsk att man kan ata den direkt som den ar, under en palm pa stranden.

Ja, det ar fantastiskt hur fint livet kan vara ibland. Och sa har med facit i hand kan jag saga att graset AR gronare pa andra sidan. Faktiskt helt knallgront om man jamfor med Umea. Livet ler mot mig och jag angrar inte en sekund att jag gor det jag gor. Mojligtvis att jag bokade en hemresebiljett...

Karlek! (Ej att forvaxla med karl-lek)

Welcome to paradise!

Quepos/Manuel Antonio, Costa Rica

"Ladies and gentlemen, welcome to Paradise. Hope you'll enjoy your stay"

I skrivande stund sitter jag i en korgstol pa Café Milagro och avnjuter en kopp akta Costa Ricanskt kaffe. Pa golvet bredvid mig ligger en katt som drommer om svalare dagar. Den senaste veckan har jag varit omgiven av manniskor i stort sett hela tiden. Sa det kanns skont att fa vara for mig sjalv en stund och smalta alla intryck och reflektera over tillvaron. Det var ju ett tag sen jag skrev nagot nu, men ni far ha overseende med att jag foredrar att ligga pa stranden framfor att sitta vid en dator och skriva om att ligga pa stranden.

For det ar mest det man gor har om dagarna. Ligger pa stranden och njuter. Jag lever verkligen det ljuva livet dar stress ar ett ord som inte existerar och alla bekymmer ar i ett kallt land langt langt borta. Det storsta problemet har ar hur man ska hinna dricka upp olen innan den blir varm! Och tro mig, nar man vaknar upp efter att ha slumrat en stund pa stranden, och far se en stor rod sol sakta sjunka ner i horizonten, maste man nypa sig i armen for att forsakra sig om att man inte drommer.

Dagsrutinen har ser ut pa foljande satt: Stiger upp 6.30 och ater frukost med min mama tica, tar en ca 25 min lang promenad till skolan som borjar 8.00 och slutar 11.00. Efter det aker vi ner pa stranden i Manuel Antonio och sover en stund i skuggan under en palm och gor eventuella skoluppgifter. Vid 17.30 nar det borjar bli morkt tar vi bussen hem till Quepos for att ata med vara familjer. Pa kvallen gar vi ut och dansar och kanske tar en ol eller tva. How's that for a daily routine? :)


Omradet har ar indelat i fyra olika delar. Quepos, Vagen till Manuel Antonio, Manuel Antonio och nationalparken. Quepos ar den lilla staden dar jag och alla locals bor. Vagen till Manuel Antonio ar en krokig vag genom djungeln som ar kantad av dyra hotell och fina restauranger. Det ar langs denna vag som skolan ligger. Manuel Antonio ar omradet med de vackra stranderna. Ocksa har finns det gott om fina hotell och souvenir-butiker. Och det ar harifran man kommer in i nationalparken. Vi har inte varit dar en men planerar att besoka den i helgen.

Nar jag skriver vi syftar jag oftast pa tre jattefina svenska tjejer som jag lart kanna pa skolan. Lina, Helena och Cecilia. Skolan ar valdigt mysig. Man sitter i sma vagglosa "hyddor" i djungeln och har sin egen privata larare. Och pa rasterna far vi ata farsk frukt. Det gar lite segt med spanskan dock men det gar framat iaf. Den har veckan har jag eftermiddagsklasser dvs. 12-15. Det ar lite synd for dagen blir som upphackad, men nasta vecka har jag morgonklasser igen.

Det har tagit ett tag att anpassa sig till varmen och fuktigheten. Men annars ar det ganska latt att vanja sig vid det avslappnade flip-flop-livet och stamningen som ar valdigt tranquilo och mañana. Men det ar verkligen helt ofattbart varmt och fuktigt! Jag trodde aldrig att jag skulle saga detta; men det hade garna fatt vara lite kallare! Atminstone sa att vattnet var svalkande och man inte behovde vakna mitt i natten for att torka ansiktet fran svett nar flakten har varit pa full effekt. Igar hade vi 37 grader! Men jag ska absolut inte klaga, jag vet. Jag alskar det och jag har det oforskamt bra!

Bortsett fran att ligga pa stranden och ga ut och dansa pa kvallarna sa finns det inte sa mycket att gora harikring. Jag tog en surf-lektion forra veckan, som ingick i kursen. Det ar riktigt kul, men tyvarr valdigt dyrt om man vill fortsatta. Sen har jag tagit en salsa-lektion som inte var sa givande eftersom att den var valdigt basic.

Igar sa gjorde vi en mini-trekking-tur. Det var jag, Lina, kille fran Holland som heter Michael och en karl fran USA som ar helt galen. John heter han och ar som en blandning av Jim Carrey och Pablo Francisco. Han ar 43, men kanns som 25! Han hade fatt hora (med tva prickar over o:et!) av nagon pa sitt hostel att det skulle finnas ett vattenfall nanstans mellan Quepos och Manuel Antonio, dar man kunde bada. Sa vi gav oss ut i djungeln for att leta. Det visade sig att vi var tvungna att vada i en liten, delvis uttorkad flod med ojamna stenar och allmant svarframkomlig vag i ca 45 min. Eftersom att det var 37 grader igar sa kanske jag inte behover saga att det var som att komma till himlen nar vi antligen fick slanga oss i det kalla vattnet. Det var valdigt lugnt och fridfullt eftersom att det var langt inne i djungeln och utan turister. Nastan inga turister tar sig dit just for att vagen ar sa svarframkomlig. Det var trevligt att fa se nagot annat en Manuel Antonios relativt turisttata strander. Mina fotter blev dock helt morbultade.

Jag har ocksa lart kanna en jattetrevlig kille fran USA som heter Scott. Han jobbar som advokat i Washington sa om jag nansin far problem om jag ar i USA sa vet jag vem jag ska ringa. I lordags bjod han med mig pa ett brollop som hans date. Annorlunda, men valdigt kul! Otroligt trevliga manniskor! Det engelska spraket ar ju faktiskt helt fantastiskt. Det var som att se pa en amerikansk tv-serie live med tarfyllda tal and what not.

Det ar sant har jag alskar med att resa! Man vet aldrig vad som kommer handa eller var man kommer hamna. Vilka personer man kommer traffa eller vilka kanslor man kommer kanna. Varje dag ar ett aventyr!

Jag tanker avsluta detta inlagg med ett citat. Jag, Lina och John sitter pa bussen pa vag hem fran stranden. Det ar helt ofattbart varmt och trangt. Svetten fullkomligen sprutar fran oss och jag sager: "Is it just me or is it a little bit warm in here?"

Kram pa er! Jag onskar jag fick dela detta med er!

Pura vida!

San José, Costa Rica

Jag sitter pa hostelet och vantar pa bussen som ska ta mig till Quepos, pa stillahavskusten. Dar ska jag traffa min familj som jag ska bo med i tre veckor. Jag vet inte mycket om dem, forutom att de heter Blanca och Jorge och har tva soner pa 13 och 17 ar. Samt att de i stort sett inte kan ett ord engelska! Kan bli intressant...

Jag har haft fyra skona dagar i San José. Det finns iofs inte mycket att se har. Det ar en ganska smutsig stad med hysterisk trafik och mycket folk. Men det har sin charm. Forsaljare som skriker pa gatorna, stora marknader och doften av friterad kyckling som kan fa vem som helst att bli hungrig.

Jag gillar San José. Kanske framst pga. manniskorna har. Ticos som de kallar sig sjalva. De ar otroligt vanliga (med tva prickar over a:et) och forsoker inte pracka pa en saker eller lura en. Jag har spenderat mycket tid i baren pa hostelet med mottot: "It's ok to drink beer in the morning because it's night in my home country". Sa det har blivit en del alkohol de har dagarna, varje dag for att vara exakt. De manniskor jag har umgatts mest med mest ar ticos som jobbar pa hostelet. De har tagit med mig pa de basta salsa-stallena. Men det har mest blivit merengue och reggaeton. Och en hel del mojito och imperial (lokal ol).

En sak som ar ganska otrolig, nastan skrammande ar uttrycket Pura vida. Jag skapade den har bloggen nan vecka innan jag akte och av nan anledning dopte jag den till La Pura Vida som ordagrant betyder Det rena livet. Jag gillade uttrycket och tyckte att det passade till min resa. Det sjuka ar att nar jag sitter pa planet och antligen har tid att bladdra i min guidebok sa laser jag att det vanligaste uttrycket i Costa Rica ar just Pura vida! Och nar jag kommer fram pa flygplatsen sa ar det gigantiska affischer pa vaggarna med blider fran Costa Ricas natur och med stora bokstaver star det PURA VIDA! En san markvardig kansla! Det var precis som att nagon sa Valkommen Emelia, du ar pa ratt vag. Det ar det har du ska gora. Det ar har du ska vara.
It's meant to be.
Och nu nar jag varit har nagra dagar sa inser jag hur mycket man verkligen anvander uttrycket. Nar man avslutar ett telefonsamtal, traffar nagon man kanner eller bara som svar pa fragan Cómo estás? Det ar sa harlig kansla nar man vet att man gor exakt det man borde. Nar allting stammer.

For ovrigt sa ar allt bara bra. Nej, forresten, fantastiskt. Jag har strosat omkring pa marknader, shoppat massa orhangen, tranat spanska med ticos, druckit mojito, dansat tills solen gatt upp, akt vespa i den varma natten, dansat lite till, atit farsk frukt och bara levt La Pura Vida.

Nu vantar taxin.
Besitos!

So it begins...

San José, Costa Rica

"Ladies and gentlemen, welcome to San José and thank you for flying with continental airlines. Hope you'll enjoy your stay".
Jag bara log. Jag kunde inte lata bli. Sa sjukt fantastiskt och underbart att antligen vara har! I varmen. I paradiset.

Vi (dvs jag och Mario, en kille fran Osterrike som jag satt bredvid pa planet och Craig en kille fran Canada som vi traffade pa shuttlebussen) kom till vart hostel exakt 20.30 costaricansk tid. Da var jag sjalvklart ganska trott eftersom klockan var 03.30 svensk tid. Vi tyckte anda att vi skulle utforska hostelet lite snabbt. Fem timmar senare slocknar jag i min sang berusad av lycka (och alkohol). Det blev alltsa ingen snabb utforskning. Det borjade med att jag skulle utforska baren (need I say more?). Dar traffade jag Sam en kille fran Usa som ville bjuda mig pa en tequila shot, och jag ville ju inte vara den som ar den sa att saga. Vi tog oss ut pa den gigantiska takterassen och det var da jag dog. Alltsa verkligen dog. Av lyckorus. Ni vet den dar kanslan av lycka man kan fa ibland som sprider sig genom hela kroppen? Ja, gangra den med 10 sa ar ni dar. Helt varmt i luften. Kolsvart. Doften. Utsikt over ett upplyst San José. Stjarmhimmel. Manniskor. Stamning. Det var minst sagt en magisk kvall.

Som ni forstar sa har jag det helt ok. Ar fortfarande valdigt jetlaggad dock. Var uppe till 09.00 svensk tid imorse sa det ar ju inte sa konstigt. Idag har vi (jag, Mario, Craig) promenerat omkring for att se var vi egentligen ar nanstans. Valdigt crowded city, men jag gillar det. Manniskorna ar snalla och hjalpsamma so far. Herregud, jag har redan borjat lagga in engelska! Jaja, get used to it. :P

Ja, sa nu har det borjat. Backpacking-livet. Blir nog kvar har till lordag eller sondag, sen aker jag till havet! Under tiden far jag noja mig med poolen har pa hostelet. Stackars mig...

Sander ivag lite lycka och varme till er. Jag har sa det racker och blir over.

All we ever do is say goodbye

Stockholm, Sverige.

Nu är jag på väg, på riktigt!
Sitter med en kopp te på Arlanda och försöker fördriva tiden. Planet som ska ta mig till andra sidan jorden lyfter 09.00 imorgon. Jag har fortfarande inte fattat det. Jag undrar om jag kommer att förstå det ens när jag kliver av planet i värmen på flygplatsen i San José...

Nu är det dags att säga hejdå.
Hejdå till vardagsrutiner och gråmulet väder. Hejdå köldeksem och torra händer, oplogade vägar och ultrabussar. Hejdå till måsten och kassa pass (jo, det ska vara särskrivet). Hejdå blekhet och vinterjacka. Hejdå tristess och Umeås uteliv. Hejdå familj och vänner. Hejdå trygghet.

Men jag får också säga hej.
Hej Costa Rica. Hej värme. Hej äventyr. Hej livet!
All we ever do is say goodbye. But sometimes that's exactly what you need.

Med det sagt vill jag bara dunka mig själv i ryggen och önska lycka till, innan jag går och lägger mig i fosterställning på en bänk.
Over and out.

Nu börjar livet!

Umeå, Sverige.

Det är en märklig känsla. Jag vet inte hur jag ska förklara, men det känns väldigt bra. Ungefär som att jag länge varit en vingklippt fågel som sakta fått nya vingar. Och att jag nu ska få testa de vingarna. Väldigt flummigt, men väldigt sant. På något sätt.

Hur som helst så känner jag mig förvånansvärt lugn. Trots att jag har världens sämsta lokalsinne, hatar att flyga och är långt ifrån packad (i dubbel bemärkelse). Trots detta så känns det bra. Kanske beror det på att allt det här är meant to be, så det kan bara bli bra. Eller så beror det på att jag har proppat i mig lugnande medel hela kvällen. Nä, det måste nog vara det förstnämnda.

Resrutten blir Umeå - Sthlm - New York - San José och kommer totalt att ta 33 timmar. Jag är framme i San José 02.40 svensk tid. Ofattbart, men verklighet.

Nu, mina vänner, väntar ryggsäcken.

Och livet.

Nu börjar det!