The grass is greener on the other side
I've told some people now they know it
Forget your own lawn come over to mine
Take your first step and you will get here in time
It's true
Life will smile for you
En manad har nu gatt sen jag borjade min resa. En manad! Helt ofattbart vad fort tiden gar! Helst vill jag bara pausa allt och vara kvar har for alltid. Jag har verkligen fast mig vid den har stallet nu. Manniskorna och stamningen gor det svart att aka harifran. Pa en manad hinner man ju skapa sig en vardag ocksa. Jag har min favoritpanaderia 2 min fran mig, dar jag alltid koper underbara empanadas de pollo. Jag har mitt favoritkafe dit jag alltid gar om jag vill ha gott kaffe. Har spenderat nagra timmar dar med skolboken. Sen har jag just upptackt ett italienskt kafe som har varldens godaste mackor. Jag skamtar inte, they're heaven sent! Italien nasta, tack!
Overlag ar maten har ratt god. Men att fa en stor portion gallo pinto (ris och bonor) kl sju pa morgonen ar inte riktigt min kopp te. Oftast far jag dock frukt, vitt brod, scrambled eggs och kaffe. Till middag blir det ofta gallo pinto eller potatis med kyckling eller kott. Jag trivs bra hos familjen och bor fortfarande kvar dar trots att skolan ar slut. Jag kanner dock inte att jag connectat riktigt med dem. Men det kanske ar lika bra. Less tears.
Det kanns valdigt konstigt att skolan redan ar slut. Min spanska ar verkligen inte vad den borde vara, men det har varit tre givande veckor anda maste jag saga. Manga lektioner har vi bara suttit och pratat. Diskuterat t.ex. jamstalldhet, olikheter mellan Sverige och Costa Rica och om varfor manga far barn sa tidigt har. Det har verkligen varit ett bra satt att fa inblick i den costaricanska kulturen.
Jag har kannt mig lite halvrisig de senaste dagarna. I mandags fick jag feber och somnade direkt efter maten. Oj, vad jag svettades och fros den natten. Men jag far skylla mig sjalv. Om man har brant sig i solen, sovit alldeles for lite och druckit mer ol an vatten sa far man tydligen feber. Well, what do you know! Man lar sig nagot varje dag. Febern holl dock inte i sig som tur ar och jag mar battre nu.
Har OS-hysterin lagt sig dar hemma nu? Ni anar inte hur skont det har varit att fatt slippa det! Jag har knappt hort nagon namna det har. Och nar nagon gjort det har det latit sa har:
Helena: Horde du att Kallur tog guld?
Jag: Kalle? Vem ar det?
Jag har tankt ta mig vidare till Montezuma (norrut) i veckan. Jag hade tankt aka tisdag el onsdag, men det gick inte sa bra. Ev. imorgon eller fredag istallet. Men jag vill inte aka! Eller jag vill aka, men jag vill inte lamna Quepos. Jag har lart kanna sa manga underbara manniskor har. Det ar fint att man kan resa sjalv men aldrig kanna sig ensam. Jag traffar fler manniskor jag kanner har under en dag, an vad jag gor en dag pa stan i Umea. Det ar sa latt att lara kanna folk har. Ticosarna ar sa otroligt oppna och trevliga. T.ex. i fredags hade jag bestamt med de svenska tjejerna pa skolan att vi skulle traffas pa busstationen for att aka ner pa stranden och ta nagra ol innan Bambu Jam. Men jag missade bussen och att aka ner pa stranden ensam efter morkrets inbrott ar inte helt sakert. Sa da var det bara att vanda hem och spendera kvallen pa rummet. Eller? Nej, istallet gick jag forbi restaurangen dar min van Johnny jobbar for att ta en ol. Dar satt Eric, en tico som jag kanner vagt for att han jobbar pa utestallet Republik. Han bjod mig pa ol och vi hangde i baren ett tag. Nar han var tvungen att ga ivag och jobba gick jag runt hornet och in pa konstgalleriet dar min van Oskar jobbar (som jag for ovrigt larde kanna nar jag gick in dar forsta gangen och vi borjade dansa salsa bland vacker konst!). Pratade med honom en stund och gick sedan vidare ca 10 m till utestallet Musik. Pratade med Allan som jobbar dar. Sen traffade jag en tico som heter Tony och Paige, en tjej fran USA, som skulle komma att bli mina vanner. Det visade sig att de var salseros sa vi borjade dansa och tog oss senare vidare till Bambu Jam dar vi fortsatte dansa, och dar jag till slut aterfann mina svenska vanner och massa andra vanner for den delen... Forstar ni att jag alskar detta stalle! (For ovrigt sa ar alla personer jag namnt ticos. Det ar bara valdigt coolt med amerikanska namn har.)
Det ar konstigt hur fort man vanjer sig vid allting dock. Vid mango-trad och palmer. Vid 25-gradiga natter. Vid att vakterna utanfor bankerna bar vapen av den storlek som man tidigare bara sett pa film. Man vanjer sig ocksa vi tutande bilar och galna forare. En halvrostig, igenvuxen skylt med texten Despacio (sakta) ar ganska talande. Man vanjer sig vid kalla duschar och att alltid stoppa is i olen, vilket tidigare var valdigt konstigt. Ocksa vid att en banan kostar 50 ore, en mango 4 kr och ar sa farsk att man kan ata den direkt som den ar, under en palm pa stranden.
Ja, det ar fantastiskt hur fint livet kan vara ibland. Och sa har med facit i hand kan jag saga att graset AR gronare pa andra sidan. Faktiskt helt knallgront om man jamfor med Umea. Livet ler mot mig och jag angrar inte en sekund att jag gor det jag gor. Mojligtvis att jag bokade en hemresebiljett...
Karlek! (Ej att forvaxla med karl-lek)
No comments:
Post a Comment