About the addictive Pura Vida

Granada, Nicaragua

Kultur! Gamla byggnader och hus i alla mojliga farger omger mig i denna vackra kolonialstad Granada. Vissa kallar den "La gran nada" ("The big nothing" eller "Det stora inget" som det sa fint skulle heta pa svenska) men jag haller verkligen inte med. Staden ar som en vacker malning belagen vid Centralamerikas storsta sjo, Lago Nicaragua (177*58km). Efter att ha rest runt i manga kuststader dar den vackraste "byggnaden" i basta fall ar en fontan i centrum sa kan jag verkligen uppskatta lite kultur och historiska byggnader.

Efter Monteverde akte jag vidare till La Fortuna och Volcan Arenal, vilket var lite utav en besvikelse pga. vadret. Det var mulet och regnade mest hela tiden. Visst, lite regn har val ingen dott av och man kan inte ha sol jamt (inte ens i Costa Rica). Men saken ar den att den enda anledningen till att manniskor aker dit ar for att se vulkanen och det gar inte om det ar mulet. Men jag hade trevligt anda! Bodde pa Arenal Backpackers eller Barkpackers som det stod felskrivet pa t-shirtarna som personalen bar. Efter nagra ol med Diego och Christian som jobbar dar, forvandlades det snart till Arse and all Backfuckers. Eller som den lokala leverans-killen som inte kan engelska brukar saga: Arenal Bar Parkinson. Jag dog av skratt nar jag horde det forsta gangen!

Forsta kvallen spenderade jag med Diego och Christian, vi gick ut och dansade salsa pa La Cascada. Andra dagen kom James, en kille fran Boston som jag traffade i Monteverde, och hans pappa dit. Han bor tillfalligt i Quepos, men eftersom hans pappa var pa besok sa reste de runt. Jag hade en riktigt god tid med dessa trevliga manniskor. Eftersom att vadret var sa daligt fanns det inte mycket att gora annat an dricka ol och spela kort. Ej att underskatta dock! Bor ocksa namnas att med i sallskapet fanns Michael, en kille fran NY.

Vi besokte ett vattenfall en dag, men jag upplevde det inte som nagot speciellt. Jag har upptakt att man blir ganska krasen nar man reser. Jag menar, har man sett vattenfallen i Iguazu sa blir man inte sa fascinerad av ett vanligt vattenfall. Jag diskuterade faktiskt detta med en kille i La Fortuna. Ingen av oss hade fatt nagon stor wow-upplevelse av nagot vi sett i Costa Rica. Det ar sant det finns inte sa mycket i CR som verkligen ar breathtaking. Don't get me wrong, det ar otroligt vackert, men det ar inte som att befinna sig i Machu Picchu eller vid Jesus-statyn i Rio. Dar och da, nar vi diskuterade detta kom jag fram till att det ar inte de fantastiska utsikterna och aktiviteterna som har varit mina wow-upplevelser pa den har resan. Det har varit manniskorna och detaljerna. Att oppna en ol pa stranden nar solen ar pa vag att ga ner. Att ligga i en hangmatta och skratta tills magen varker. Eller att kopa en Empanada de pollo fran Panaderian kl fyra pa morgonen innan man gar hem. Att stanna uppe hela natten aven fast man ar trott, bara for att inte ga miste om nagot. Att vakna upp varje morgon och veta att jag har ytterligare en dag kvar pa min resa. Det ar allt sant som har varit mina wow-upplevelser. Det ar svart att beskriva kanslan, men jag antar att det ar La Pura Vida.

Efter La Fortuna bestamde jag mig trots allt for att lamna landet och korsa gransen till Nicaragua. Redan nar jag steg av bussen i Rivas kande jag att det var annorlunda. Busstationen var egentligen ingen busstation utan snarare en stor marknad med frukt, gronsaker och allt mojligt. Fran ett horn spelades det salsa och fran ett annat Back street boys-latar fran 90-talet. Man kunde direkt se att det var betydligt fattigare an CR. Det paminde om Peru och Bolivia och var ungefar samma priser (dvs. valdigt billigt). En banan eller en liten mango kostade ca 30 ore och farskpressad apelsinjuice ca 4 kr. Jag tog en taxi ut till hamnen varifran jag skulle ta farjan till Isla de Ometepe. En o belagen pa Lago Nicaragua med tva vulkaner pa, varav en aktiv. Fascinerande! Jag stannade dar tva natter och traffade tva norska tjejer som jag reste med hit till Granada.

Ok, jag maste bara fa tillagga en sak har. Jag sitter pa ett kafe i Granada och skriver, men en asdryg halvnica halvamerikan later mig inte vara ifred! Han sitter mitt emot mig och pratar for fullt om bla. hans exfru, trots att det maste vara uppenbart att jag ar helt ointresserad. Haha. Nu sager han att jag verkar vara en trevlig tjej och att det ar synd att jag ska aka idag. Jag har knappt svarat pa tilltal?!

Nu har jag flyttat mig till parken, betydligt lugnare.

For ovrigt har jag traffat tva nya vanner, Matt och Matt fran England. De klagar pa mitt amerikanska uttal och tycker att jag borde prata brittisk engelska med tanke pa att England ligger narmare Sverige an USA. Sa nu tranar jag for fullt pa att prata brittiskt utan att lata som The Queen of England. Igar akte vi till Laguna de Apoyo, Nicaraguas renaste och Centralamerikas djupaste sjo (200m). Valdigt vackert och fridfullt. Det har tydligen varit en vulkan tidigare som imploderat och sedan fyllts med vatten bade underifran och av regnvatten.

Idag kl 12.00 vantar oss (mig and the Matts) en 10 timmar lang bussresa tillbaka till San Jose, Costa Rica. En vecka i Nicaragua och jag saknar redan detta magiska Pura vida. Men jag tycker om Nicaragua ocksa! Det ar valdigt vackert och billigt, men jag kanner mig inte riktigt lika valkommen har som i CR. Dessutom ar mannen ganska pastridiga har, eller forresten, valdigt pastridiga. Igar gick jag forbi en man som holl sin ca 3-ariga dotter i handen, och ropade "Hola linda! Baby, que guapa!". Det finns liksom ingen grans. Forsta dagen har cyklade forresten en kille forbi mig och ropade "Vacker flicka!" (ja, pa svenska!) Vad ar oddsen for det?

Det kanns skont att aka tillbaka till Costa Rica igen. Jag kanner mig sa hemma dar pa nat vis. The pura vida ar verkligen beroendeframkallande!

Besitos a todos!