Bakar scones och kokar te medan regnet smattrar mot rutan, och låtsas att jag är så där mysigt lycklig och nöjd med tillvaron som alla andra verkar vara.
Men nej.
Jag är inte mysigt lycklig. Jag är inte nöjd. Och jag hatar att det regnar. Och att äta scones ger mig bara ångest eftersom det är för onyttigt. Sen att jag knappt har några vänner kvar i den här stan får ju tillvaron att kännas så mycket lättare...
Suck.
Jag vill tillbaka.
Tillbaka till värmen.
Jag saknar den så. Dels att det rent geografiskt sett är varmare. Men ännu mer den sociala värmen. Värmen och öppenheten som finns hos människorna där. Jag har rest runt själv i Centralamerika i tre månader men aldrig varit ens i närheten av att känna mig så ensam som jag har gjort här hemma på två veckor...
Jag vill inte klaga.
Jag vill inte vara bitter.
Men just nu är jag det.
Jag vet att det vänder till slut, men tills dess säger jag som min vän Morrison:
"I know that it's a wonderful world, but I can't feel it right now".
No comments:
Post a Comment