You should have seen that sunrise

Quepos/Manuel Antonio, Costa Rica

Didn't have a camera by my side this time

Hoping I would see the world through both my eyes

Maybe I will tell you all about it when

I'm in the mood to lose my way

But let me say

You should have seen that sunrise with your own eyes

It brought me back to life

Jag är tillbaka! Tillbaka i älskade Quepos! I skrivande stund sitter jag i en korgstol på Café Milagro, och avnjuter en Queppoccino, precis där jag satt för mer än två månader sen när jag skrev mitt första inlägg härifrån. Jag kan inte fatta att jag snart åker hem. Hem till kalla nord. Jag kan inte heller fatta att jag har varit iväg i nästan tre månader! Det känns som att det var nyss jag landade på flygplatsen i San José och blev välkomnad av de stora Pura Vida-skyltarna. Och drack min första (men lååångt ifrån sista) Imperial på takterassen på hostelet, och kände det där magiska lyckoruset. Jag kan inte förstå var tiden tog vägen! Jag känner mig lurad. På något vis. Ungefär som när man ser saldot på mobilen och tänker att det måste ha dragits mer pengar än vad man använt, men man kan som inte riktigt kontrollera det. Entiendes?

Det känns som att jag varit på semester och nu kommit hem igen. Jag har den där äntligen-hemma-känslan. Bekanta ansiktet överallt, vänliga ansikten. Samma affärer, samma restauranger och samma fina känsla. Det är lite annorlunda sen sist dock. Det är betydligt mindre turister och lite mer regn. Regnperioden verkar långsamt ta sin början. Jag försöker därför intala mig att det är lika bra att åka hem nu. Det går inte så bra...

Efter Bocas del Toro tog jag och Mark farväl av James och styrde vår kos mot Davíd och Boquete. Davíd är Panamás näst största stad men det finns inte så mycket att göra där så vi stannade bara en natt innan vi fortsatte upp till den lilla pittoreska bergsbyn Boquete. Där hade vi tänkt bestiga den närliggande vulkanen Barú, Panamás enda vulkan. Det visade sig dock att vi skulle bli tvungna att övernatta på vägen, vilket kändes som ett sånt stort projekt att vi avstyrde det hela. Vi tog dock en ca fem timmar lång promenad upp i bergen runt om Boquete. (Ja, mamma, jag hade bra skor och sulor!) Väldigt vackra vyer! Det var intressant att att se hur människor bodde därikring. De verkade inte särskilt vana vid turister, de var väldigt nyfikna och vänliga mot oss. De tyckte nog att vi var konstiga där vi stod och fotade dem och deras skjul till hus med två gigantiska kameror. Vi pratade om hur otroligt annorlunda liv de lever och att de inte vet av något annat. Tänk om man skulle ta med dem till Sverige, de skulle förmodligen få en chock. Frågan är dock om de skulle bli lyckligare av det. Förmodligen inte.

Plats för citat.

Mark: I don't like cats. They come home, eat the food you put out for them, take a shit, sleep and then disappear for a week again.

Jag: Sounds like my ex-boyfriend.

Jag och Mark tog oss även för att göra en coffee tour. Jag hade redan planerat att göra det i Costa Rica eftersom det är ett typiskt kaffeland, men jag är jätteglad att jag gjorde det i Panama också. Det är nog inte allmänt känt, men ett av världens bästa kaffe, Geisha, odlas där. (Google it!) Vi fick dock aldrig prova det, men det är inte så konstigt med tanke på att 125 g kostar 229 kr! Däremot fick vi lukta på och prova en del andra kaffesorter och gissa vad som var vad osv. Vi hade en egen privat guide som var oroligt duktig och insatt. Han berättade att de hade ett smeknamn för snabbkaffet Nescafé vilket var "No es café" ("Det är inte kaffe"). Vi fick se hela processen, och lära oss om alla olika steg, från frukt till färdigrostat kaffe. Otroligt intressant! Tydligen så har Panamá tidigare haft en lag som sagt att allt kaffe av medel eller hög kvalité måste exporteras, vilket betyder att lokalbefolkningen i stor sett bara har fått behålla skitkaffe...

Sista kvällen i Boquete drabbades jag av denna återkommande beslutsångest som jag tampats med så många gånger förr. Jag kunde inte bestämma mig för hur jag skulle spendera sista tiden. Det stod mellan att stanna kvar i Boquete för att göra ytterligare en bergsvandring, följa med kanadensarna och engelsmännen till Panamá City, åka till Santa Catalina, ta mig till Peninsula de Osa i CR eller åka tillbaka till San José. Oj, vad jag vred och vände på alla alternativ innan jag slutligen bestämde mig för det sistnämnda. San José fick det bli. Kändes bäst då jag hade lite praktiska saker att ta hand om; säkerhetskopiera bilder, blogga, och köpa några grejor. Bl.a. en ny bikini. Jag lyckades i all hast glömma min bikiniunderdel i Bocas del Toro. Andra gången det händer på den här resan! Så efter att ha spenderat nästan två heldagar i jakten på en enfärgad bikiniunderdel, som inte var i stringformat eller i en thailändsk skolflickas storlek, så hittade jag tillslut något anständigt. Jag passade även på att införskaffa lite annat smått och gott medan jag befann mig i huvudstaden, Chepe, som de kallar det här. (Ps. Är det OK att köpa en resväska för att få hem alla örhängen jag köpt?)

Det var också här jag stötte på (med betoningen på 'på') ett gäng poliser. Ni kanske har sett bilden på facebook vid det här laget. Det började med att jag fick syn på ett par poliser och tänkte vad spännande, det har säkert hänt något. Jag gick närmare och fick syn på ett till gäng poliser och sedan ett till. Det visade sig att det var examensdag och säkert 100 poliser hade samlats i centrum för att fira. Jag var på väg att avlägsna mig från platsen då några manliga poliser fick syn på mig och började i vanlig ordning med sina lockrop; "Sch sch sch! Venga macha, linda! Sch sch". (Betydande ungefär "Kom hit, fina ljushåriga tjej"). Det är alltså på detta sätt man vanligtvis (alltid?) blir "tilltalad" av män här. Jag kunde inte låta bli att skratta när jag tänkte på vilken bra bild detta skulle kunna bli. Så jag gick över och började prata med dem, och innan jag ens hunnit plocka fram kameran så var de framme med sina mobilkameror och ville alla bli fotade med mig. Det hela var en väldigt komisk situation. Senare samma dag på stan träffade jag på en av poliserna igen och stod och pratade med honom en bra stund. Lärde honom lite svenska, bl.a. att säga 'skitstövel', 'upp med händerna' och 'du är jättefin'. När jag sen skulle gå tillbaka till hostelet hade det blivit mörkt, och att gå ensam i San José efter mörkrets inbrott kan vara farligt. Det var därför självklart för honom att han skulle göra mig sällskap. Och vad hade kunnat vara säkrare än att bli eskorterad av självaste poliskonstapeln? Jag älskar Costa Rica.

I måndags gjorde jag en kombinerad tour som inkluderade besök på en kaffeodling, inträde till Vulcan Poás nationalpark, La Paz Waterfalls, frukost och lunch m.m. Allt var över förväntan faktiskt, förutom coffee touren som var sådär. Förmodligen p.g.a att besöket på kaffeodlingen i Boquete hade varit så givande. Men det känns bara som en sån där grej man måste ha gjort i Costa Rica. Det var en dag fullspäckad av turist-aktiviteter, vilket var omväxlande och roligt. Och så har man lite andra bilder att visa när kommer hem, och inte bara solnedgångar, stränder och Imperial. För det är ju så tråkigt... (?) Jag älskar Costa Rica.

På tisdagen hade jag bestämt mig för att återvända till Quepos. Det var en underbar känsla att rulla in i staden vid halv sju-tiden på kvällen, förbi Arco Iris, över bron, förbi Café Milagro, Republik, Casinot, L'angolo och Musik för att sedan stanna på busstationen mitt i stan.

Home sweet home.

Jag hade nästan glömt hur varmt det var i Quepos, eller jag hade väl snarare trott att jag hade vant mig vid det här laget. Det fanns inte en enda torr yta på min kropp, så svettig var jag. När jag kom till hostelet visade det sig, för första gången på hela resan, att det inte fanns någon plats i dorm. Det enda som fanns var privat rum för 25 dollar vilket jag inte hade tänkt betala. Istället gick jag till Acai, ett kafé vid busstationen där Miguel jobbar. Tvingade undan min svenska mentalitet för ett ögonblick och frågade rätt ut om jag fick bo hos honom en natt eller två. "Självklart" var svaret. Det passade till och med extra bra eftersom de just denna kväll skulle ha pastaparty med några italienska vänner. What can I say? Jag älskar Costa Rica.

Det har varit så otroligt kul att träffa alla igen. Erwin, Maricela, Tony, Kenneth, Ruddy, Diego, James, Cecilia, Isilda, Isidro, Jhonny, Oscar, Eirik, Arne m.fl. Jag minns inte sist jag var så lycklig som när vi gick ut på Bambu Jam första kvällen, och jag fick krama om alla fina människor. Jag minns iofs inte när jag var så full sist heller. (Somnade vid ett bord på övervåningen) Men det var helt klart en av de bästa kvällarna på hela resan!

Citat från en utekväll med James:

Jag: You're just looking to score tonight...

James: I'm not! I don't even have a condom with me!

Jag: Really? (feeling his pockets) I'm surprised!

James: Why? You don't think a guy can go out without thinking about getting laid?

Jag: Can you?

Pause.

James: No. To be honest I just forgot.

Åh. Nedräkningen har börjat. Om ni bara visste hur mycket jag önskade att jag fick stanna längre! Eller åtminstone få spola tillbaka. Trycka på rewind och hamna där på takterassen igen, och få känna det där lyckoruset. Med en kall öl i handen, ett kallt land bakom mig och med en underbar resa framför mig... Kanske om jag blundar tillräckligt hårt... Om jag blundar och hoppas, så blir det så...

PURA VIDA! ♥

Ps. Sa jag att jag älskar Costa Rica?