Granada, Nicaragua
Kultur! Gamla byggnader och hus i alla mojliga farger omger mig i denna vackra kolonialstad Granada. Vissa kallar den "La gran nada" ("The big nothing" eller "Det stora inget" som det sa fint skulle heta pa svenska) men jag haller verkligen inte med. Staden ar som en vacker malning belagen vid Centralamerikas storsta sjo, Lago Nicaragua (177*58km). Efter att ha rest runt i manga kuststader dar den vackraste "byggnaden" i basta fall ar en fontan i centrum sa kan jag verkligen uppskatta lite kultur och historiska byggnader.
Efter Monteverde akte jag vidare till La Fortuna och Volcan Arenal, vilket var lite utav en besvikelse pga. vadret. Det var mulet och regnade mest hela tiden. Visst, lite regn har val ingen dott av och man kan inte ha sol jamt (inte ens i Costa Rica). Men saken ar den att den enda anledningen till att manniskor aker dit ar for att se vulkanen och det gar inte om det ar mulet. Men jag hade trevligt anda! Bodde pa Arenal Backpackers eller Barkpackers som det stod felskrivet pa t-shirtarna som personalen bar. Efter nagra ol med Diego och Christian som jobbar dar, forvandlades det snart till Arse and all Backfuckers. Eller som den lokala leverans-killen som inte kan engelska brukar saga: Arenal Bar Parkinson. Jag dog av skratt nar jag horde det forsta gangen!
Forsta kvallen spenderade jag med Diego och Christian, vi gick ut och dansade salsa pa La Cascada. Andra dagen kom James, en kille fran Boston som jag traffade i Monteverde, och hans pappa dit. Han bor tillfalligt i Quepos, men eftersom hans pappa var pa besok sa reste de runt. Jag hade en riktigt god tid med dessa trevliga manniskor. Eftersom att vadret var sa daligt fanns det inte mycket att gora annat an dricka ol och spela kort. Ej att underskatta dock! Bor ocksa namnas att med i sallskapet fanns Michael, en kille fran NY.
Vi besokte ett vattenfall en dag, men jag upplevde det inte som nagot speciellt. Jag har upptakt att man blir ganska krasen nar man reser. Jag menar, har man sett vattenfallen i Iguazu sa blir man inte sa fascinerad av ett vanligt vattenfall. Jag diskuterade faktiskt detta med en kille i La Fortuna. Ingen av oss hade fatt nagon stor wow-upplevelse av nagot vi sett i Costa Rica. Det ar sant det finns inte sa mycket i CR som verkligen ar breathtaking. Don't get me wrong, det ar otroligt vackert, men det ar inte som att befinna sig i Machu Picchu eller vid Jesus-statyn i Rio. Dar och da, nar vi diskuterade detta kom jag fram till att det ar inte de fantastiska utsikterna och aktiviteterna som har varit mina wow-upplevelser pa den har resan. Det har varit manniskorna och detaljerna. Att oppna en ol pa stranden nar solen ar pa vag att ga ner. Att ligga i en hangmatta och skratta tills magen varker. Eller att kopa en Empanada de pollo fran Panaderian kl fyra pa morgonen innan man gar hem. Att stanna uppe hela natten aven fast man ar trott, bara for att inte ga miste om nagot. Att vakna upp varje morgon och veta att jag har ytterligare en dag kvar pa min resa. Det ar allt sant som har varit mina wow-upplevelser. Det ar svart att beskriva kanslan, men jag antar att det ar La Pura Vida.
Efter La Fortuna bestamde jag mig trots allt for att lamna landet och korsa gransen till Nicaragua. Redan nar jag steg av bussen i Rivas kande jag att det var annorlunda. Busstationen var egentligen ingen busstation utan snarare en stor marknad med frukt, gronsaker och allt mojligt. Fran ett horn spelades det salsa och fran ett annat Back street boys-latar fran 90-talet. Man kunde direkt se att det var betydligt fattigare an CR. Det paminde om Peru och Bolivia och var ungefar samma priser (dvs. valdigt billigt). En banan eller en liten mango kostade ca 30 ore och farskpressad apelsinjuice ca 4 kr. Jag tog en taxi ut till hamnen varifran jag skulle ta farjan till Isla de Ometepe. En o belagen pa Lago Nicaragua med tva vulkaner pa, varav en aktiv. Fascinerande! Jag stannade dar tva natter och traffade tva norska tjejer som jag reste med hit till Granada.
Ok, jag maste bara fa tillagga en sak har. Jag sitter pa ett kafe i Granada och skriver, men en asdryg halvnica halvamerikan later mig inte vara ifred! Han sitter mitt emot mig och pratar for fullt om bla. hans exfru, trots att det maste vara uppenbart att jag ar helt ointresserad. Haha. Nu sager han att jag verkar vara en trevlig tjej och att det ar synd att jag ska aka idag. Jag har knappt svarat pa tilltal?!
Nu har jag flyttat mig till parken, betydligt lugnare.
For ovrigt har jag traffat tva nya vanner, Matt och Matt fran England. De klagar pa mitt amerikanska uttal och tycker att jag borde prata brittisk engelska med tanke pa att England ligger narmare Sverige an USA. Sa nu tranar jag for fullt pa att prata brittiskt utan att lata som The Queen of England. Igar akte vi till Laguna de Apoyo, Nicaraguas renaste och Centralamerikas djupaste sjo (200m). Valdigt vackert och fridfullt. Det har tydligen varit en vulkan tidigare som imploderat och sedan fyllts med vatten bade underifran och av regnvatten.
Idag kl 12.00 vantar oss (mig and the Matts) en 10 timmar lang bussresa tillbaka till San Jose, Costa Rica. En vecka i Nicaragua och jag saknar redan detta magiska Pura vida. Men jag tycker om Nicaragua ocksa! Det ar valdigt vackert och billigt, men jag kanner mig inte riktigt lika valkommen har som i CR. Dessutom ar mannen ganska pastridiga har, eller forresten, valdigt pastridiga. Igar gick jag forbi en man som holl sin ca 3-ariga dotter i handen, och ropade "Hola linda! Baby, que guapa!". Det finns liksom ingen grans. Forsta dagen har cyklade forresten en kille forbi mig och ropade "Vacker flicka!" (ja, pa svenska!) Vad ar oddsen for det?
Det kanns skont att aka tillbaka till Costa Rica igen. Jag kanner mig sa hemma dar pa nat vis. The pura vida ar verkligen beroendeframkallande!
Besitos a todos!
Friday, March 26, 2010
Sunday, March 21, 2010
About being alone but never lonely
Monteverde, Costa Rica
Jag hade nastan glomt hur det kanns att frysa! Jag befinner mig i ett kallt men gront Monteverde. Eller kallt och kallt, allt ar relativt. Dagarna ar heta men kvallarna ar nastan september-kalla. Det kandes konstigt att ta pa sig leggings och jacka(!) nar vi gick ut for att ata haromkvallen.
Jag spenderade fyra natter i Montezuma innan jag akte vidare. Egentligen for lange med tanke pa att det inte var fantastiskt. Stan ar ratt dyr och full av utlandska hippies. Bara for att man kor dreads-looken behover det val inte betyda att man inte kan duscha eller?
Hur som helst tog jag buss fran Montezuma till Playa Naranja i torsdags och darifran tog jag farjan till Puntarenas dar jag var tvungen att stanna en natt. Hade hort att Puntarenas skulle vara en hala, men jag gillade det. Hade saknat att vara vilsen i en stor stad dar manniskor blir forvanade nar de hor att man inte ar darifran. Manuel Antonio, Jacó och Montezuma ar ganska turisttata badorter sa det var skont att ga omkring bland forsaljare pa gatorna i Puntarenas och dricka farskpressad juice i pase (som man gor har) och vara den enda som ar blond (ja, jag ar tydligen blond har).
Pa fredagen skulle jag ta bussen till La Fortuna och Arenal kl 12.00 men jag hade missuppfattat vilken hallplats den skulle ga ifran sa jag lyckades missa den. Nasta buss skulle ga 14.00 sa jag satte mig pa narmsta uteservering och bestallde en mangojuice. Jag visste att La Fortuna kunde vara ganska kallt sa jag tankte att jag maste passa pa att sitta i solen. Personalen bara skrattade at mig och skakade pa huvet. Har underviker alla solen till varje pris, inkl. jag! Nar jag satt dar fick jag plotsligt se tva valbekanta ansikten, Eirik och Turfin, tva norrman som jag lart kanna i Quepos. De var pa vag till Monteverde for att mota upp ett gang dar. Jag tankte att det maste varit meningen att jag skulle missa bussen och traffa dem, sa jag tog ett impulsbeslut och foljde med till Monteverde istallet. Jag ar glad att jag tog det beslutet for det fick mig att uppskatta annu mer att resa sjalv. Vi blev en grupp pa 12 pers och hyrde darfor ett litet hus for sju dollar per person. Det var valdigt trevligt, men lite besvarligt da vi bara hade en nyckel pa 12 pers. Och att ta beslut med en san stor grupp ar ganska svart.
Igar hade jag en fantastisk dag! Vi borjade med ziplining. Monteverde ar kannt for att ha den basta zipliningen i Costa Rica, vilket jag i efterhand verkligen kan forsta. Den sista och basta "liningen" kallas superman och som man kanske hor pa namnet sa ligger man pa mage och aker ca 50 km/h. Den ar 1 km lang och 200 m hog. Helt otrolig kansla nar man hanger dar uppe och tittar nerat, med inget annt an luft mellan dig och djungeln under. Helt galet. (Jag tankte pa dig da, mamma).
Vi kom tillbaka till stan vid tvatiden. Jag hade slut pengar och banken i centrum fungerade inte for mig sa jag var tvungen att ta mig till en bank utanfor stan. Eftersom att Monteverde inte ar en stad dar man kan ta en taxi direkt pa gatan sa gick jag och pratade med de otroligt schyssta killarna pa tour companyt (som hade organiserat zipliningen at oss) for att be dem ringa en taxi. Men det var inte nodvandigt, de skulle absolut skjutsa mig. Sa jag satte mig i bilen med Elvis som han heter, och fick skjuts till banken dar jag fick ut mina pengar. Jag antog att han ville ha en slant for besvaret sa jag erbjod mig att betala. Men det kom inte pa fraga. Bara det var ju valdigt snallt, men det slutar inte dar. Han sa att han ville visa mig nagot innan vi akte tillbaka till stan. Hm, ar det nu han ska kora ut mig i skogen och rana mig pa pengarna jag just tagit ut, tankte jag. Men jag var inte orolig eftersom jag visste vem han var, plus att jag visste att han visste att norrmannen visste att jag skulle fa skjuts av honom. Hur som helst sa tog han med mig till skogen faktiskt, men istallet for att rana mig sa visade han mig ett ihaligt trad som man kunde klattra upp i. Det hade tidigare varit ett gigantiskt trad, men ett annat trad kallat strangling tree hade vaxt runt och dodat det sa det tillslut hade formultnat. Vi klattrade upp och kom ut bland tradtopparna ca 30 m upp och blickade ut over Monteverde. Otroligt fint! Han berattade att han brukade komma dit for att meditera. Och jag tankte pa hur glad jag ar att jag reser ensam. Jag skulle aldrig ha hamnat dar med en grupp pa 12 pers. Efter tradklattringen ville han visa mig nagot annat sa han tog med mig till en mirador, utsiktsplats med utsikt over Monteverdes vackra berg och skogar. Jag vantade mig att det skulle finnas en baktanke med det hela. Att han skulle vilja ha pengar eller nagot annat. Men inte ens, nar vi pa vag tillbaka stannade pa stans ostfabrik for att se hur de gor ost och for att prova deras beromda milkshake, fick jag bjuda. Nej, han skulle absolut betala. Nar jag fragade honom varfor han gjorde allt detta berattade han att han hade rest runt en del och traffat sa manga manniskor som hjalpt honom sa han ville gora samma sak. Ja, vad kan jag saga? Manniskor har ar underbara helt enkelt.
Men min fantastiska dag slutar inte dar. Tillbaka i centrum sprang jag in i en man pa gatan. Jag hann inte mer an tanka att han verkade bekant nar han sa att han kande igen mig. Han berattade att han var fran Quepos och att han hade sett mig dansa dar. Och sa visade det sig att han var i Monteverde med min van Tony som jag skrivit om tidigare och som jag inte hade hunnit saga hejda till. Forst var jag osaker pa om vi pratade om samma Tony, men sa dok han upp dar pa gatan min fina Tony. Vilken lycka! Fa inte for er nanting, han ar 41 och har tre barn! Men han ser ut som 25 och ar varldens snallaste! Sa jag spenderade resten av kvallen med dem. Vi drack ol, pratade om Quepos och dansade till solen gick upp. What a wonderful day!
Ah, vad jag alskar att resa! Och jag ar sa glad att jag bestamde mig for att aka aven fast jag skulle bli ensam. Det ar klart att man ibland saknar nagon (las: linda) att dela upplevelser med, men man traffar sa otroligt manga fina manniskor nar man reser sjalv.
Idag bar det av till La Fortuna och volcan Arenal!
Jag hade nastan glomt hur det kanns att frysa! Jag befinner mig i ett kallt men gront Monteverde. Eller kallt och kallt, allt ar relativt. Dagarna ar heta men kvallarna ar nastan september-kalla. Det kandes konstigt att ta pa sig leggings och jacka(!) nar vi gick ut for att ata haromkvallen.
Jag spenderade fyra natter i Montezuma innan jag akte vidare. Egentligen for lange med tanke pa att det inte var fantastiskt. Stan ar ratt dyr och full av utlandska hippies. Bara for att man kor dreads-looken behover det val inte betyda att man inte kan duscha eller?
Hur som helst tog jag buss fran Montezuma till Playa Naranja i torsdags och darifran tog jag farjan till Puntarenas dar jag var tvungen att stanna en natt. Hade hort att Puntarenas skulle vara en hala, men jag gillade det. Hade saknat att vara vilsen i en stor stad dar manniskor blir forvanade nar de hor att man inte ar darifran. Manuel Antonio, Jacó och Montezuma ar ganska turisttata badorter sa det var skont att ga omkring bland forsaljare pa gatorna i Puntarenas och dricka farskpressad juice i pase (som man gor har) och vara den enda som ar blond (ja, jag ar tydligen blond har).
Pa fredagen skulle jag ta bussen till La Fortuna och Arenal kl 12.00 men jag hade missuppfattat vilken hallplats den skulle ga ifran sa jag lyckades missa den. Nasta buss skulle ga 14.00 sa jag satte mig pa narmsta uteservering och bestallde en mangojuice. Jag visste att La Fortuna kunde vara ganska kallt sa jag tankte att jag maste passa pa att sitta i solen. Personalen bara skrattade at mig och skakade pa huvet. Har underviker alla solen till varje pris, inkl. jag! Nar jag satt dar fick jag plotsligt se tva valbekanta ansikten, Eirik och Turfin, tva norrman som jag lart kanna i Quepos. De var pa vag till Monteverde for att mota upp ett gang dar. Jag tankte att det maste varit meningen att jag skulle missa bussen och traffa dem, sa jag tog ett impulsbeslut och foljde med till Monteverde istallet. Jag ar glad att jag tog det beslutet for det fick mig att uppskatta annu mer att resa sjalv. Vi blev en grupp pa 12 pers och hyrde darfor ett litet hus for sju dollar per person. Det var valdigt trevligt, men lite besvarligt da vi bara hade en nyckel pa 12 pers. Och att ta beslut med en san stor grupp ar ganska svart.
Igar hade jag en fantastisk dag! Vi borjade med ziplining. Monteverde ar kannt for att ha den basta zipliningen i Costa Rica, vilket jag i efterhand verkligen kan forsta. Den sista och basta "liningen" kallas superman och som man kanske hor pa namnet sa ligger man pa mage och aker ca 50 km/h. Den ar 1 km lang och 200 m hog. Helt otrolig kansla nar man hanger dar uppe och tittar nerat, med inget annt an luft mellan dig och djungeln under. Helt galet. (Jag tankte pa dig da, mamma).
Vi kom tillbaka till stan vid tvatiden. Jag hade slut pengar och banken i centrum fungerade inte for mig sa jag var tvungen att ta mig till en bank utanfor stan. Eftersom att Monteverde inte ar en stad dar man kan ta en taxi direkt pa gatan sa gick jag och pratade med de otroligt schyssta killarna pa tour companyt (som hade organiserat zipliningen at oss) for att be dem ringa en taxi. Men det var inte nodvandigt, de skulle absolut skjutsa mig. Sa jag satte mig i bilen med Elvis som han heter, och fick skjuts till banken dar jag fick ut mina pengar. Jag antog att han ville ha en slant for besvaret sa jag erbjod mig att betala. Men det kom inte pa fraga. Bara det var ju valdigt snallt, men det slutar inte dar. Han sa att han ville visa mig nagot innan vi akte tillbaka till stan. Hm, ar det nu han ska kora ut mig i skogen och rana mig pa pengarna jag just tagit ut, tankte jag. Men jag var inte orolig eftersom jag visste vem han var, plus att jag visste att han visste att norrmannen visste att jag skulle fa skjuts av honom. Hur som helst sa tog han med mig till skogen faktiskt, men istallet for att rana mig sa visade han mig ett ihaligt trad som man kunde klattra upp i. Det hade tidigare varit ett gigantiskt trad, men ett annat trad kallat strangling tree hade vaxt runt och dodat det sa det tillslut hade formultnat. Vi klattrade upp och kom ut bland tradtopparna ca 30 m upp och blickade ut over Monteverde. Otroligt fint! Han berattade att han brukade komma dit for att meditera. Och jag tankte pa hur glad jag ar att jag reser ensam. Jag skulle aldrig ha hamnat dar med en grupp pa 12 pers. Efter tradklattringen ville han visa mig nagot annat sa han tog med mig till en mirador, utsiktsplats med utsikt over Monteverdes vackra berg och skogar. Jag vantade mig att det skulle finnas en baktanke med det hela. Att han skulle vilja ha pengar eller nagot annat. Men inte ens, nar vi pa vag tillbaka stannade pa stans ostfabrik for att se hur de gor ost och for att prova deras beromda milkshake, fick jag bjuda. Nej, han skulle absolut betala. Nar jag fragade honom varfor han gjorde allt detta berattade han att han hade rest runt en del och traffat sa manga manniskor som hjalpt honom sa han ville gora samma sak. Ja, vad kan jag saga? Manniskor har ar underbara helt enkelt.
Men min fantastiska dag slutar inte dar. Tillbaka i centrum sprang jag in i en man pa gatan. Jag hann inte mer an tanka att han verkade bekant nar han sa att han kande igen mig. Han berattade att han var fran Quepos och att han hade sett mig dansa dar. Och sa visade det sig att han var i Monteverde med min van Tony som jag skrivit om tidigare och som jag inte hade hunnit saga hejda till. Forst var jag osaker pa om vi pratade om samma Tony, men sa dok han upp dar pa gatan min fina Tony. Vilken lycka! Fa inte for er nanting, han ar 41 och har tre barn! Men han ser ut som 25 och ar varldens snallaste! Sa jag spenderade resten av kvallen med dem. Vi drack ol, pratade om Quepos och dansade till solen gick upp. What a wonderful day!
Ah, vad jag alskar att resa! Och jag ar sa glad att jag bestamde mig for att aka aven fast jag skulle bli ensam. Det ar klart att man ibland saknar nagon (las: linda) att dela upplevelser med, men man traffar sa otroligt manga fina manniskor nar man reser sjalv.
Idag bar det av till La Fortuna och volcan Arenal!
Monday, March 15, 2010
It's Costa Rica, baby!
Montezuma, Costa Rica
Kara vanner!
Jag ligger for tillfallet i en hangmatta pa ett hostel i Montezuma och raknar odlorna i taket. Solen har gatt ner sa jag kan inte langre se havet, bara ligga och njuta av dess brus och tanka pa hur fantastisk tillvaron ar. Ibland kommer liksom livet ikapp en pa nat vis. Man tar ett djupt andetag och far perspektiv pa livet.
Efter manga om och men lyckades jag till slut lamna alskade Quepos. Det var svart men jag tror att det var det ratta. Efter att ha sagt hela veckan "Jag aker imorgon" sa blev till slut lordag den dag jag tog farval. Jag hade nagra fina sista dagar innan jag akte dock. Umgicks en hel del med min van Ruddy som jobbar pa Bambu Jam. Vi akte till parken och njot av de otroligt vackra stranderna. At middag pa Ronnys place som ar kannt for att ha en av de basta sunset views i Costa Rica. Sen har vi atit otaliga sandwichar pa det italienska stallet och druckit en hel del imperial. Kanske lite for manga, jag borjar fa olmage! Men som jag alltid sager; It's Costa Rica, baby! Det ar mitt svar pa allting har.
Sen har jag fatt tva nya underbara vanner! Erwin och Marcela. Han ar 19, gay och dansar som en gud. Hon ar 38, vacker som en dag och lagar varldens godaste pasta. Det kanns som att jag kannt dem i en evighet redan. De bjod over mig pa avskedsmiddag i fredags hemma hos henne. Jattefin lgh som hon har byggt sjalv och hon ager aven andra lgher intill som hon hyr ut. Nar jag kommer tillbaka dit en dag ska jag fa hyra av henne till ett bra pris om jag vill. Ah, vad det var trakigt att saga hejda! Jag grat faktiskt lite sista kvallen. Jag sa hejda till Erwin och Marcela och alla andra pa Republik (utestalle) nar de stangde. Sen gick jag, Ruddy, hans bror Diego och nagra andra som jobbar pa Bambu Jam, till casinot for att forlanga natten sa mycket som mojligt. Da kom tararna. Ni vet, man har druckit nagra ol och ar allmant kanslosam. Jag kunde inte hjalpa det!
Sa pa lordagen lyckades jag i alla fall satta mig pa bussen till Jacó. Nar vi kom ut fran busstationen och ut pa vagen (ca 20 m) sa korde busschaufforen in i en felparkerad bil och det blev ett javla liv. Sa vi blev tvungna att vanta i en och en halv timme pa att polisen skulle komma dit for att bedoma olyckan. Man kan ju inte lata bli att undra om det var nagot slags tecken, att jag inte borde aka...
Hur som helst. Jag kom fram till Jacó vid fyra-tiden och fick veta att baten jag skulle ta darifran till Montezuma inte gick forran nasta dag. Sa jag fick spendera en natt i Jacó. Men det var inte sa dumt. Jag traffade en trevlig amerikan, tva norrman, ett gang svenskar och en kille fran Kanada, Dave som jag reste med hit till Montezuma. Jacó var inte riktigt min melodi dock. Pa dagen ar det en vanlig turistort med massvis av souvenirbutiker och bred surfkultur. Pa kvallen forvandlas det till de prostituerades och drogernas hemvist. Det ar omojligt for en man att vistas utomhus pa kvallen utan att bli antastad av en prostituerad. Lika omojligt ar det att inte bli erbjuden droger. Jag spenderade inte ens ett dygn i Jacó men hann anda bli erbjuden droger fyra ganger.
Nu ar jag i alla fall i Montezuma. En liten by med harliga folktomma strander och massor av hippies. Jag har inte hunnit lara kanna stan sa mycket an eftersom jag spenderat ganska mycket tid sovandes i hangmattan pa hostelet. Har bara fatt ca tre timmar somn de tva senaste natterna sa jag behovde ta igen mig lite. Det verkar vara valdigt mysigt och laidback har. Vi far se hur lange jag stannar...
Nu maste jag ge vika for trottheten och lata ogonlocken forbli stangda.
God natt!
Kara vanner!
Jag ligger for tillfallet i en hangmatta pa ett hostel i Montezuma och raknar odlorna i taket. Solen har gatt ner sa jag kan inte langre se havet, bara ligga och njuta av dess brus och tanka pa hur fantastisk tillvaron ar. Ibland kommer liksom livet ikapp en pa nat vis. Man tar ett djupt andetag och far perspektiv pa livet.
Efter manga om och men lyckades jag till slut lamna alskade Quepos. Det var svart men jag tror att det var det ratta. Efter att ha sagt hela veckan "Jag aker imorgon" sa blev till slut lordag den dag jag tog farval. Jag hade nagra fina sista dagar innan jag akte dock. Umgicks en hel del med min van Ruddy som jobbar pa Bambu Jam. Vi akte till parken och njot av de otroligt vackra stranderna. At middag pa Ronnys place som ar kannt for att ha en av de basta sunset views i Costa Rica. Sen har vi atit otaliga sandwichar pa det italienska stallet och druckit en hel del imperial. Kanske lite for manga, jag borjar fa olmage! Men som jag alltid sager; It's Costa Rica, baby! Det ar mitt svar pa allting har.
Sen har jag fatt tva nya underbara vanner! Erwin och Marcela. Han ar 19, gay och dansar som en gud. Hon ar 38, vacker som en dag och lagar varldens godaste pasta. Det kanns som att jag kannt dem i en evighet redan. De bjod over mig pa avskedsmiddag i fredags hemma hos henne. Jattefin lgh som hon har byggt sjalv och hon ager aven andra lgher intill som hon hyr ut. Nar jag kommer tillbaka dit en dag ska jag fa hyra av henne till ett bra pris om jag vill. Ah, vad det var trakigt att saga hejda! Jag grat faktiskt lite sista kvallen. Jag sa hejda till Erwin och Marcela och alla andra pa Republik (utestalle) nar de stangde. Sen gick jag, Ruddy, hans bror Diego och nagra andra som jobbar pa Bambu Jam, till casinot for att forlanga natten sa mycket som mojligt. Da kom tararna. Ni vet, man har druckit nagra ol och ar allmant kanslosam. Jag kunde inte hjalpa det!
Sa pa lordagen lyckades jag i alla fall satta mig pa bussen till Jacó. Nar vi kom ut fran busstationen och ut pa vagen (ca 20 m) sa korde busschaufforen in i en felparkerad bil och det blev ett javla liv. Sa vi blev tvungna att vanta i en och en halv timme pa att polisen skulle komma dit for att bedoma olyckan. Man kan ju inte lata bli att undra om det var nagot slags tecken, att jag inte borde aka...
Hur som helst. Jag kom fram till Jacó vid fyra-tiden och fick veta att baten jag skulle ta darifran till Montezuma inte gick forran nasta dag. Sa jag fick spendera en natt i Jacó. Men det var inte sa dumt. Jag traffade en trevlig amerikan, tva norrman, ett gang svenskar och en kille fran Kanada, Dave som jag reste med hit till Montezuma. Jacó var inte riktigt min melodi dock. Pa dagen ar det en vanlig turistort med massvis av souvenirbutiker och bred surfkultur. Pa kvallen forvandlas det till de prostituerades och drogernas hemvist. Det ar omojligt for en man att vistas utomhus pa kvallen utan att bli antastad av en prostituerad. Lika omojligt ar det att inte bli erbjuden droger. Jag spenderade inte ens ett dygn i Jacó men hann anda bli erbjuden droger fyra ganger.
Nu ar jag i alla fall i Montezuma. En liten by med harliga folktomma strander och massor av hippies. Jag har inte hunnit lara kanna stan sa mycket an eftersom jag spenderat ganska mycket tid sovandes i hangmattan pa hostelet. Har bara fatt ca tre timmar somn de tva senaste natterna sa jag behovde ta igen mig lite. Det verkar vara valdigt mysigt och laidback har. Vi far se hur lange jag stannar...
Nu maste jag ge vika for trottheten och lata ogonlocken forbli stangda.
God natt!
Wednesday, March 10, 2010
The grass is greener on the other side
Quepos/Manuel Antonio, Costa Rica
En manad har nu gatt sen jag borjade min resa. En manad! Helt ofattbart vad fort tiden gar! Helst vill jag bara pausa allt och vara kvar har for alltid. Jag har verkligen fast mig vid den har stallet nu. Manniskorna och stamningen gor det svart att aka harifran. Pa en manad hinner man ju skapa sig en vardag ocksa. Jag har min favoritpanaderia 2 min fran mig, dar jag alltid koper underbara empanadas de pollo. Jag har mitt favoritkafe dit jag alltid gar om jag vill ha gott kaffe. Har spenderat nagra timmar dar med skolboken. Sen har jag just upptackt ett italienskt kafe som har varldens godaste mackor. Jag skamtar inte, they're heaven sent! Italien nasta, tack!
Overlag ar maten har ratt god. Men att fa en stor portion gallo pinto (ris och bonor) kl sju pa morgonen ar inte riktigt min kopp te. Oftast far jag dock frukt, vitt brod, scrambled eggs och kaffe. Till middag blir det ofta gallo pinto eller potatis med kyckling eller kott. Jag trivs bra hos familjen och bor fortfarande kvar dar trots att skolan ar slut. Jag kanner dock inte att jag connectat riktigt med dem. Men det kanske ar lika bra. Less tears.
Det kanns valdigt konstigt att skolan redan ar slut. Min spanska ar verkligen inte vad den borde vara, men det har varit tre givande veckor anda maste jag saga. Manga lektioner har vi bara suttit och pratat. Diskuterat t.ex. jamstalldhet, olikheter mellan Sverige och Costa Rica och om varfor manga far barn sa tidigt har. Det har verkligen varit ett bra satt att fa inblick i den costaricanska kulturen.
Jag har kannt mig lite halvrisig de senaste dagarna. I mandags fick jag feber och somnade direkt efter maten. Oj, vad jag svettades och fros den natten. Men jag far skylla mig sjalv. Om man har brant sig i solen, sovit alldeles for lite och druckit mer ol an vatten sa far man tydligen feber. Well, what do you know! Man lar sig nagot varje dag. Febern holl dock inte i sig som tur ar och jag mar battre nu.
Har OS-hysterin lagt sig dar hemma nu? Ni anar inte hur skont det har varit att fatt slippa det! Jag har knappt hort nagon namna det har. Och nar nagon gjort det har det latit sa har:
Helena: Horde du att Kallur tog guld?
Jag: Kalle? Vem ar det?
Jag har tankt ta mig vidare till Montezuma (norrut) i veckan. Jag hade tankt aka tisdag el onsdag, men det gick inte sa bra. Ev. imorgon eller fredag istallet. Men jag vill inte aka! Eller jag vill aka, men jag vill inte lamna Quepos. Jag har lart kanna sa manga underbara manniskor har. Det ar fint att man kan resa sjalv men aldrig kanna sig ensam. Jag traffar fler manniskor jag kanner har under en dag, an vad jag gor en dag pa stan i Umea. Det ar sa latt att lara kanna folk har. Ticosarna ar sa otroligt oppna och trevliga. T.ex. i fredags hade jag bestamt med de svenska tjejerna pa skolan att vi skulle traffas pa busstationen for att aka ner pa stranden och ta nagra ol innan Bambu Jam. Men jag missade bussen och att aka ner pa stranden ensam efter morkrets inbrott ar inte helt sakert. Sa da var det bara att vanda hem och spendera kvallen pa rummet. Eller? Nej, istallet gick jag forbi restaurangen dar min van Johnny jobbar for att ta en ol. Dar satt Eric, en tico som jag kanner vagt for att han jobbar pa utestallet Republik. Han bjod mig pa ol och vi hangde i baren ett tag. Nar han var tvungen att ga ivag och jobba gick jag runt hornet och in pa konstgalleriet dar min van Oskar jobbar (som jag for ovrigt larde kanna nar jag gick in dar forsta gangen och vi borjade dansa salsa bland vacker konst!). Pratade med honom en stund och gick sedan vidare ca 10 m till utestallet Musik. Pratade med Allan som jobbar dar. Sen traffade jag en tico som heter Tony och Paige, en tjej fran USA, som skulle komma att bli mina vanner. Det visade sig att de var salseros sa vi borjade dansa och tog oss senare vidare till Bambu Jam dar vi fortsatte dansa, och dar jag till slut aterfann mina svenska vanner och massa andra vanner for den delen... Forstar ni att jag alskar detta stalle! (For ovrigt sa ar alla personer jag namnt ticos. Det ar bara valdigt coolt med amerikanska namn har.)
Det ar konstigt hur fort man vanjer sig vid allting dock. Vid mango-trad och palmer. Vid 25-gradiga natter. Vid att vakterna utanfor bankerna bar vapen av den storlek som man tidigare bara sett pa film. Man vanjer sig ocksa vi tutande bilar och galna forare. En halvrostig, igenvuxen skylt med texten Despacio (sakta) ar ganska talande. Man vanjer sig vid kalla duschar och att alltid stoppa is i olen, vilket tidigare var valdigt konstigt. Ocksa vid att en banan kostar 50 ore, en mango 4 kr och ar sa farsk att man kan ata den direkt som den ar, under en palm pa stranden.
Ja, det ar fantastiskt hur fint livet kan vara ibland. Och sa har med facit i hand kan jag saga att graset AR gronare pa andra sidan. Faktiskt helt knallgront om man jamfor med Umea. Livet ler mot mig och jag angrar inte en sekund att jag gor det jag gor. Mojligtvis att jag bokade en hemresebiljett...
Karlek! (Ej att forvaxla med karl-lek)
The grass is greener on the other side
I've told some people now they know it
Forget your own lawn come over to mine
Take your first step and you will get here in time
It's true
Life will smile for you
En manad har nu gatt sen jag borjade min resa. En manad! Helt ofattbart vad fort tiden gar! Helst vill jag bara pausa allt och vara kvar har for alltid. Jag har verkligen fast mig vid den har stallet nu. Manniskorna och stamningen gor det svart att aka harifran. Pa en manad hinner man ju skapa sig en vardag ocksa. Jag har min favoritpanaderia 2 min fran mig, dar jag alltid koper underbara empanadas de pollo. Jag har mitt favoritkafe dit jag alltid gar om jag vill ha gott kaffe. Har spenderat nagra timmar dar med skolboken. Sen har jag just upptackt ett italienskt kafe som har varldens godaste mackor. Jag skamtar inte, they're heaven sent! Italien nasta, tack!
Overlag ar maten har ratt god. Men att fa en stor portion gallo pinto (ris och bonor) kl sju pa morgonen ar inte riktigt min kopp te. Oftast far jag dock frukt, vitt brod, scrambled eggs och kaffe. Till middag blir det ofta gallo pinto eller potatis med kyckling eller kott. Jag trivs bra hos familjen och bor fortfarande kvar dar trots att skolan ar slut. Jag kanner dock inte att jag connectat riktigt med dem. Men det kanske ar lika bra. Less tears.
Det kanns valdigt konstigt att skolan redan ar slut. Min spanska ar verkligen inte vad den borde vara, men det har varit tre givande veckor anda maste jag saga. Manga lektioner har vi bara suttit och pratat. Diskuterat t.ex. jamstalldhet, olikheter mellan Sverige och Costa Rica och om varfor manga far barn sa tidigt har. Det har verkligen varit ett bra satt att fa inblick i den costaricanska kulturen.
Jag har kannt mig lite halvrisig de senaste dagarna. I mandags fick jag feber och somnade direkt efter maten. Oj, vad jag svettades och fros den natten. Men jag far skylla mig sjalv. Om man har brant sig i solen, sovit alldeles for lite och druckit mer ol an vatten sa far man tydligen feber. Well, what do you know! Man lar sig nagot varje dag. Febern holl dock inte i sig som tur ar och jag mar battre nu.
Har OS-hysterin lagt sig dar hemma nu? Ni anar inte hur skont det har varit att fatt slippa det! Jag har knappt hort nagon namna det har. Och nar nagon gjort det har det latit sa har:
Helena: Horde du att Kallur tog guld?
Jag: Kalle? Vem ar det?
Jag har tankt ta mig vidare till Montezuma (norrut) i veckan. Jag hade tankt aka tisdag el onsdag, men det gick inte sa bra. Ev. imorgon eller fredag istallet. Men jag vill inte aka! Eller jag vill aka, men jag vill inte lamna Quepos. Jag har lart kanna sa manga underbara manniskor har. Det ar fint att man kan resa sjalv men aldrig kanna sig ensam. Jag traffar fler manniskor jag kanner har under en dag, an vad jag gor en dag pa stan i Umea. Det ar sa latt att lara kanna folk har. Ticosarna ar sa otroligt oppna och trevliga. T.ex. i fredags hade jag bestamt med de svenska tjejerna pa skolan att vi skulle traffas pa busstationen for att aka ner pa stranden och ta nagra ol innan Bambu Jam. Men jag missade bussen och att aka ner pa stranden ensam efter morkrets inbrott ar inte helt sakert. Sa da var det bara att vanda hem och spendera kvallen pa rummet. Eller? Nej, istallet gick jag forbi restaurangen dar min van Johnny jobbar for att ta en ol. Dar satt Eric, en tico som jag kanner vagt for att han jobbar pa utestallet Republik. Han bjod mig pa ol och vi hangde i baren ett tag. Nar han var tvungen att ga ivag och jobba gick jag runt hornet och in pa konstgalleriet dar min van Oskar jobbar (som jag for ovrigt larde kanna nar jag gick in dar forsta gangen och vi borjade dansa salsa bland vacker konst!). Pratade med honom en stund och gick sedan vidare ca 10 m till utestallet Musik. Pratade med Allan som jobbar dar. Sen traffade jag en tico som heter Tony och Paige, en tjej fran USA, som skulle komma att bli mina vanner. Det visade sig att de var salseros sa vi borjade dansa och tog oss senare vidare till Bambu Jam dar vi fortsatte dansa, och dar jag till slut aterfann mina svenska vanner och massa andra vanner for den delen... Forstar ni att jag alskar detta stalle! (For ovrigt sa ar alla personer jag namnt ticos. Det ar bara valdigt coolt med amerikanska namn har.)
Det ar konstigt hur fort man vanjer sig vid allting dock. Vid mango-trad och palmer. Vid 25-gradiga natter. Vid att vakterna utanfor bankerna bar vapen av den storlek som man tidigare bara sett pa film. Man vanjer sig ocksa vi tutande bilar och galna forare. En halvrostig, igenvuxen skylt med texten Despacio (sakta) ar ganska talande. Man vanjer sig vid kalla duschar och att alltid stoppa is i olen, vilket tidigare var valdigt konstigt. Ocksa vid att en banan kostar 50 ore, en mango 4 kr och ar sa farsk att man kan ata den direkt som den ar, under en palm pa stranden.
Ja, det ar fantastiskt hur fint livet kan vara ibland. Och sa har med facit i hand kan jag saga att graset AR gronare pa andra sidan. Faktiskt helt knallgront om man jamfor med Umea. Livet ler mot mig och jag angrar inte en sekund att jag gor det jag gor. Mojligtvis att jag bokade en hemresebiljett...
Karlek! (Ej att forvaxla med karl-lek)
Subscribe to:
Posts (Atom)