"Ladies and gentlemen, welcome to Paradise. Hope you'll enjoy your stay"
I skrivande stund sitter jag i en korgstol pa Café Milagro och avnjuter en kopp akta Costa Ricanskt kaffe. Pa golvet bredvid mig ligger en katt som drommer om svalare dagar. Den senaste veckan har jag varit omgiven av manniskor i stort sett hela tiden. Sa det kanns skont att fa vara for mig sjalv en stund och smalta alla intryck och reflektera over tillvaron. Det var ju ett tag sen jag skrev nagot nu, men ni far ha overseende med att jag foredrar att ligga pa stranden framfor att sitta vid en dator och skriva om att ligga pa stranden.For det ar mest det man gor har om dagarna. Ligger pa stranden och njuter. Jag lever verkligen det ljuva livet dar stress ar ett ord som inte existerar och alla bekymmer ar i ett kallt land langt langt borta. Det storsta problemet har ar hur man ska hinna dricka upp olen innan den blir varm! Och tro mig, nar man vaknar upp efter att ha slumrat en stund pa stranden, och far se en stor rod sol sakta sjunka ner i horizonten, maste man nypa sig i armen for att forsakra sig om att man inte drommer.
Dagsrutinen har ser ut pa foljande satt: Stiger upp 6.30 och ater frukost med min mama tica, tar en ca 25 min lang promenad till skolan som borjar 8.00 och slutar 11.00. Efter det aker vi ner pa stranden i Manuel Antonio och sover en stund i skuggan under en palm och gor eventuella skoluppgifter. Vid 17.30 nar det borjar bli morkt tar vi bussen hem till Quepos for att ata med vara familjer. Pa kvallen gar vi ut och dansar och kanske tar en ol eller tva. How's that for a daily routine? :)
Omradet har ar indelat i fyra olika delar. Quepos, Vagen till Manuel Antonio, Manuel Antonio och nationalparken. Quepos ar den lilla staden dar jag och alla locals bor. Vagen till Manuel Antonio ar en krokig vag genom djungeln som ar kantad av dyra hotell och fina restauranger. Det ar langs denna vag som skolan ligger. Manuel Antonio ar omradet med de vackra stranderna. Ocksa har finns det gott om fina hotell och souvenir-butiker. Och det ar harifran man kommer in i nationalparken. Vi har inte varit dar en men planerar att besoka den i helgen.
Nar jag skriver vi syftar jag oftast pa tre jattefina svenska tjejer som jag lart kanna pa skolan. Lina, Helena och Cecilia. Skolan ar valdigt mysig. Man sitter i sma vagglosa "hyddor" i djungeln och har sin egen privata larare. Och pa rasterna far vi ata farsk frukt. Det gar lite segt med spanskan dock men det gar framat iaf. Den har veckan har jag eftermiddagsklasser dvs. 12-15. Det ar lite synd for dagen blir som upphackad, men nasta vecka har jag morgonklasser igen.
Det har tagit ett tag att anpassa sig till varmen och fuktigheten. Men annars ar det ganska latt att vanja sig vid det avslappnade flip-flop-livet och stamningen som ar valdigt tranquilo och mañana. Men det ar verkligen helt ofattbart varmt och fuktigt! Jag trodde aldrig att jag skulle saga detta; men det hade garna fatt vara lite kallare! Atminstone sa att vattnet var svalkande och man inte behovde vakna mitt i natten for att torka ansiktet fran svett nar flakten har varit pa full effekt. Igar hade vi 37 grader! Men jag ska absolut inte klaga, jag vet. Jag alskar det och jag har det oforskamt bra!
Bortsett fran att ligga pa stranden och ga ut och dansa pa kvallarna sa finns det inte sa mycket att gora harikring. Jag tog en surf-lektion forra veckan, som ingick i kursen. Det ar riktigt kul, men tyvarr valdigt dyrt om man vill fortsatta. Sen har jag tagit en salsa-lektion som inte var sa givande eftersom att den var valdigt basic.
Igar sa gjorde vi en mini-trekking-tur. Det var jag, Lina, kille fran Holland som heter Michael och en karl fran USA som ar helt galen. John heter han och ar som en blandning av Jim Carrey och Pablo Francisco. Han ar 43, men kanns som 25! Han hade fatt hora (med tva prickar over o:et!) av nagon pa sitt hostel att det skulle finnas ett vattenfall nanstans mellan Quepos och Manuel Antonio, dar man kunde bada. Sa vi gav oss ut i djungeln for att leta. Det visade sig att vi var tvungna att vada i en liten, delvis uttorkad flod med ojamna stenar och allmant svarframkomlig vag i ca 45 min. Eftersom att det var 37 grader igar sa kanske jag inte behover saga att det var som att komma till himlen nar vi antligen fick slanga oss i det kalla vattnet. Det var valdigt lugnt och fridfullt eftersom att det var langt inne i djungeln och utan turister. Nastan inga turister tar sig dit just for att vagen ar sa svarframkomlig. Det var trevligt att fa se nagot annat en Manuel Antonios relativt turisttata strander. Mina fotter blev dock helt morbultade.
Jag har ocksa lart kanna en jattetrevlig kille fran USA som heter Scott. Han jobbar som advokat i Washington sa om jag nansin far problem om jag ar i USA sa vet jag vem jag ska ringa. I lordags bjod han med mig pa ett brollop som hans date. Annorlunda, men valdigt kul! Otroligt trevliga manniskor! Det engelska spraket ar ju faktiskt helt fantastiskt. Det var som att se pa en amerikansk tv-serie live med tarfyllda tal and what not.
Det ar sant har jag alskar med att resa! Man vet aldrig vad som kommer handa eller var man kommer hamna. Vilka personer man kommer traffa eller vilka kanslor man kommer kanna. Varje dag ar ett aventyr!
Jag tanker avsluta detta inlagg med ett citat. Jag, Lina och John sitter pa bussen pa vag hem fran stranden. Det ar helt ofattbart varmt och trangt. Svetten fullkomligen sprutar fran oss och jag sager: "Is it just me or is it a little bit warm in here?"
Kram pa er! Jag onskar jag fick dela detta med er!
