You should have seen that sunrise

Quepos/Manuel Antonio, Costa Rica

Didn't have a camera by my side this time

Hoping I would see the world through both my eyes

Maybe I will tell you all about it when

I'm in the mood to lose my way

But let me say

You should have seen that sunrise with your own eyes

It brought me back to life

Jag är tillbaka! Tillbaka i älskade Quepos! I skrivande stund sitter jag i en korgstol på Café Milagro, och avnjuter en Queppoccino, precis där jag satt för mer än två månader sen när jag skrev mitt första inlägg härifrån. Jag kan inte fatta att jag snart åker hem. Hem till kalla nord. Jag kan inte heller fatta att jag har varit iväg i nästan tre månader! Det känns som att det var nyss jag landade på flygplatsen i San José och blev välkomnad av de stora Pura Vida-skyltarna. Och drack min första (men lååångt ifrån sista) Imperial på takterassen på hostelet, och kände det där magiska lyckoruset. Jag kan inte förstå var tiden tog vägen! Jag känner mig lurad. På något vis. Ungefär som när man ser saldot på mobilen och tänker att det måste ha dragits mer pengar än vad man använt, men man kan som inte riktigt kontrollera det. Entiendes?

Det känns som att jag varit på semester och nu kommit hem igen. Jag har den där äntligen-hemma-känslan. Bekanta ansiktet överallt, vänliga ansikten. Samma affärer, samma restauranger och samma fina känsla. Det är lite annorlunda sen sist dock. Det är betydligt mindre turister och lite mer regn. Regnperioden verkar långsamt ta sin början. Jag försöker därför intala mig att det är lika bra att åka hem nu. Det går inte så bra...

Efter Bocas del Toro tog jag och Mark farväl av James och styrde vår kos mot Davíd och Boquete. Davíd är Panamás näst största stad men det finns inte så mycket att göra där så vi stannade bara en natt innan vi fortsatte upp till den lilla pittoreska bergsbyn Boquete. Där hade vi tänkt bestiga den närliggande vulkanen Barú, Panamás enda vulkan. Det visade sig dock att vi skulle bli tvungna att övernatta på vägen, vilket kändes som ett sånt stort projekt att vi avstyrde det hela. Vi tog dock en ca fem timmar lång promenad upp i bergen runt om Boquete. (Ja, mamma, jag hade bra skor och sulor!) Väldigt vackra vyer! Det var intressant att att se hur människor bodde därikring. De verkade inte särskilt vana vid turister, de var väldigt nyfikna och vänliga mot oss. De tyckte nog att vi var konstiga där vi stod och fotade dem och deras skjul till hus med två gigantiska kameror. Vi pratade om hur otroligt annorlunda liv de lever och att de inte vet av något annat. Tänk om man skulle ta med dem till Sverige, de skulle förmodligen få en chock. Frågan är dock om de skulle bli lyckligare av det. Förmodligen inte.

Plats för citat.

Mark: I don't like cats. They come home, eat the food you put out for them, take a shit, sleep and then disappear for a week again.

Jag: Sounds like my ex-boyfriend.

Jag och Mark tog oss även för att göra en coffee tour. Jag hade redan planerat att göra det i Costa Rica eftersom det är ett typiskt kaffeland, men jag är jätteglad att jag gjorde det i Panama också. Det är nog inte allmänt känt, men ett av världens bästa kaffe, Geisha, odlas där. (Google it!) Vi fick dock aldrig prova det, men det är inte så konstigt med tanke på att 125 g kostar 229 kr! Däremot fick vi lukta på och prova en del andra kaffesorter och gissa vad som var vad osv. Vi hade en egen privat guide som var oroligt duktig och insatt. Han berättade att de hade ett smeknamn för snabbkaffet Nescafé vilket var "No es café" ("Det är inte kaffe"). Vi fick se hela processen, och lära oss om alla olika steg, från frukt till färdigrostat kaffe. Otroligt intressant! Tydligen så har Panamá tidigare haft en lag som sagt att allt kaffe av medel eller hög kvalité måste exporteras, vilket betyder att lokalbefolkningen i stor sett bara har fått behålla skitkaffe...

Sista kvällen i Boquete drabbades jag av denna återkommande beslutsångest som jag tampats med så många gånger förr. Jag kunde inte bestämma mig för hur jag skulle spendera sista tiden. Det stod mellan att stanna kvar i Boquete för att göra ytterligare en bergsvandring, följa med kanadensarna och engelsmännen till Panamá City, åka till Santa Catalina, ta mig till Peninsula de Osa i CR eller åka tillbaka till San José. Oj, vad jag vred och vände på alla alternativ innan jag slutligen bestämde mig för det sistnämnda. San José fick det bli. Kändes bäst då jag hade lite praktiska saker att ta hand om; säkerhetskopiera bilder, blogga, och köpa några grejor. Bl.a. en ny bikini. Jag lyckades i all hast glömma min bikiniunderdel i Bocas del Toro. Andra gången det händer på den här resan! Så efter att ha spenderat nästan två heldagar i jakten på en enfärgad bikiniunderdel, som inte var i stringformat eller i en thailändsk skolflickas storlek, så hittade jag tillslut något anständigt. Jag passade även på att införskaffa lite annat smått och gott medan jag befann mig i huvudstaden, Chepe, som de kallar det här. (Ps. Är det OK att köpa en resväska för att få hem alla örhängen jag köpt?)

Det var också här jag stötte på (med betoningen på 'på') ett gäng poliser. Ni kanske har sett bilden på facebook vid det här laget. Det började med att jag fick syn på ett par poliser och tänkte vad spännande, det har säkert hänt något. Jag gick närmare och fick syn på ett till gäng poliser och sedan ett till. Det visade sig att det var examensdag och säkert 100 poliser hade samlats i centrum för att fira. Jag var på väg att avlägsna mig från platsen då några manliga poliser fick syn på mig och började i vanlig ordning med sina lockrop; "Sch sch sch! Venga macha, linda! Sch sch". (Betydande ungefär "Kom hit, fina ljushåriga tjej"). Det är alltså på detta sätt man vanligtvis (alltid?) blir "tilltalad" av män här. Jag kunde inte låta bli att skratta när jag tänkte på vilken bra bild detta skulle kunna bli. Så jag gick över och började prata med dem, och innan jag ens hunnit plocka fram kameran så var de framme med sina mobilkameror och ville alla bli fotade med mig. Det hela var en väldigt komisk situation. Senare samma dag på stan träffade jag på en av poliserna igen och stod och pratade med honom en bra stund. Lärde honom lite svenska, bl.a. att säga 'skitstövel', 'upp med händerna' och 'du är jättefin'. När jag sen skulle gå tillbaka till hostelet hade det blivit mörkt, och att gå ensam i San José efter mörkrets inbrott kan vara farligt. Det var därför självklart för honom att han skulle göra mig sällskap. Och vad hade kunnat vara säkrare än att bli eskorterad av självaste poliskonstapeln? Jag älskar Costa Rica.

I måndags gjorde jag en kombinerad tour som inkluderade besök på en kaffeodling, inträde till Vulcan Poás nationalpark, La Paz Waterfalls, frukost och lunch m.m. Allt var över förväntan faktiskt, förutom coffee touren som var sådär. Förmodligen p.g.a att besöket på kaffeodlingen i Boquete hade varit så givande. Men det känns bara som en sån där grej man måste ha gjort i Costa Rica. Det var en dag fullspäckad av turist-aktiviteter, vilket var omväxlande och roligt. Och så har man lite andra bilder att visa när kommer hem, och inte bara solnedgångar, stränder och Imperial. För det är ju så tråkigt... (?) Jag älskar Costa Rica.

På tisdagen hade jag bestämt mig för att återvända till Quepos. Det var en underbar känsla att rulla in i staden vid halv sju-tiden på kvällen, förbi Arco Iris, över bron, förbi Café Milagro, Republik, Casinot, L'angolo och Musik för att sedan stanna på busstationen mitt i stan.

Home sweet home.

Jag hade nästan glömt hur varmt det var i Quepos, eller jag hade väl snarare trott att jag hade vant mig vid det här laget. Det fanns inte en enda torr yta på min kropp, så svettig var jag. När jag kom till hostelet visade det sig, för första gången på hela resan, att det inte fanns någon plats i dorm. Det enda som fanns var privat rum för 25 dollar vilket jag inte hade tänkt betala. Istället gick jag till Acai, ett kafé vid busstationen där Miguel jobbar. Tvingade undan min svenska mentalitet för ett ögonblick och frågade rätt ut om jag fick bo hos honom en natt eller två. "Självklart" var svaret. Det passade till och med extra bra eftersom de just denna kväll skulle ha pastaparty med några italienska vänner. What can I say? Jag älskar Costa Rica.

Det har varit så otroligt kul att träffa alla igen. Erwin, Maricela, Tony, Kenneth, Ruddy, Diego, James, Cecilia, Isilda, Isidro, Jhonny, Oscar, Eirik, Arne m.fl. Jag minns inte sist jag var så lycklig som när vi gick ut på Bambu Jam första kvällen, och jag fick krama om alla fina människor. Jag minns iofs inte när jag var så full sist heller. (Somnade vid ett bord på övervåningen) Men det var helt klart en av de bästa kvällarna på hela resan!

Citat från en utekväll med James:

Jag: You're just looking to score tonight...

James: I'm not! I don't even have a condom with me!

Jag: Really? (feeling his pockets) I'm surprised!

James: Why? You don't think a guy can go out without thinking about getting laid?

Jag: Can you?

Pause.

James: No. To be honest I just forgot.

Åh. Nedräkningen har börjat. Om ni bara visste hur mycket jag önskade att jag fick stanna längre! Eller åtminstone få spola tillbaka. Trycka på rewind och hamna där på takterassen igen, och få känna det där lyckoruset. Med en kall öl i handen, ett kallt land bakom mig och med en underbar resa framför mig... Kanske om jag blundar tillräckligt hårt... Om jag blundar och hoppas, så blir det så...

PURA VIDA! ♥

Ps. Sa jag att jag älskar Costa Rica?

Nothing like a cold beer and a hammock!

Bocas del Toro, Panamá

Anything other than yes is no

Anything other than stay is go

Anything less than 'I love this' is lying

Vita, milslånga stränder, turkost vatten och svajande palmer omger mig på denna underbara ögrupp utanför Panamás östkust. Dagarna här består i att undvika all ansträngning, så när som på att förflytta sig från den ena vackra stranden till den andra. Det är verkligen ett paradis och kameran har gått varm.

Vi har haft världens skönaste gäng här, bestående av mig, James eller Jay (US) som jag träffade i Monteverde, Michael (US) som jag träffade i Puerto Viejo och reste med hit, Veronica (Argentina) som vi träffade på bussen hit, Mark (Canada) som vi träffade i Puerto Viejo och en annan James (Canada) som vi träffade här. Det har varit en perfekt kombination av människor och vi har haft sjukt kul! Bilder kommer att laddas upp vid hemkomst. En öl kostar ca 5 kr (eller en tillbringare för 20 kr om man föredrar det!) och jag behöver kanske inte tillägga att det blivit en del sådana i hängmattan på hostelet. Det är inte Imperial men det slinker ner ändå. Duger inte det kan man alltid beställa en Tequila Suicide som innebär att dra in salt i näsan, ta en shot av tequila och pressa en lime i ögat. I think I'm gonna have to pass on that one...

Det är väldigt lätt att bara låta dagarna passera när man ligger i skuggan av en palm och njuter av en mango eller bara filosoferar. Jag önskar verkligen att jag hade mer tid så jag kunde stanna längre. Känns som att nedräkningen har börjat nu, och det gör mig stressad. Det är mycket jag vill hinna med nu på slutet. Det blir ingen tripp till Cuba som jag hade tänkt från början. Biljetten skulle gå på uppemot 500 dollar och jag skulle bara ha tid att stanna en vecka så det kändes inte värt. Det får bli nästa resa, för jag vill verkligen dit!

Som tur är spelar de mycket salsa här i Centralamerika också. Jag förstår inte hur jag ska överleva när jag kommer hem. Jag har alltid trott att jag inte gillar att dansa, men nu har jag insett att det är ju bara för att det spelar så (jävla!) dålig musik hemma. Här är det nästan alltid salsa, merengue, bachata och reggaeton som gäller. Och även reggae här i Karibien. Jag som brukade hata reggaeton och nu älskar jag det! Inte lika mycket som salsa dock. Det kommer minst sagt bli plågsamt att återvända till Umeås uteliv.

Jag gillar verkligen Panamá so far. Människorna är vänliga och det är fantastiskt billigt! En öl kostar som sagt 5 kr, en mango 3 och en banan knappt 30 öre. Har dessutom ätit min godaste måltid hittills på denna resa. 100 kr för en saftig köttbit med blåmögelostsås på en fin restaurang. M-m-m! Jay filmade förresten mig när jag åt. Jag höll på dö när jag såg filmen efteråt. Dö på riktigt alltså! Jag skrattade så mycket att jag föll ner från stolen och slog mig.

En annan rolig sak var när vi första dagen anlände till ön, jag, Michael och Veronica, ganska trötta efter resan. Vi gick tysta på väg mot vårt hostel då en höna spatserar förbi på sidan av vägen. Michael, som höll på att lära sig spanska, bryter tystnaden, pekar på hönan och säger entonigt "Pollo". Så klockrent! Pollo betyder kyckling, men man använder inte det ordet för djuret, bara för maten. Det är som att säga 'korv' till en gris. Well, I guess you had to be there...

Jag älskar att resa, men det finns två saker jag inte gillar med det. Det första är att åka hem. Det andra är att säga hejdå till nyfunna vänner. Speciellt när man har ett gäng som detta! Vi tog farväl av Michael, Veronica och James imorse. Så nu är det bara halva styrkan kvar dvs. jag, Jay och Mark. Vi har också träffat några galna engelsmän och kanadensare här. Detta får mig att tänka på när vi sitter på hostelet efter att festen avtagit härom morgonen och dricker överbliven ljummen öl. Mason (kanadensaren) nyser plötsligt i sina händer och därpå följer det roligaste minspelet sedan tidernas begynnelse. Med en oerhört bekymrad min sätter han sakta ihop händer och för de långsamt neråt för att diskret gömma dem mellan knäna och säger sedan lika bekymrat "I wish we had a napkin". Priceless!

Avslutar med ett annat ganska talande citat;

Jag: Oh my god, I haven't had a beer since saturday

Random: Well, today is sunday

Jag: I know

Oh, can I please stay here forever? Please?

Sorry, but I ain't comin home...

Puerto Viejo, Costa Rica

Come sunday morning

There's a market on the square

Children are playing

Bells are ringing in the air

Old men are drinking

It's a lazy afternoon

Content with thinking

That there is nothing to do

So for now

I'm going to stay in this quiet town

In this quiet town

Nu ar det snart bara tre veckor kvar tills (om?) jag aker hem och det kanns fruktansvart! Forsoker att inte tanka pa det men det ar svart. Jag har redan borjat planera for att komma tillbaka efter sommaren for att bosatta mig har ett tag. Har fatt nagra "jobberbjudanden" har. En mojlighet ar att jobba med Elvis i Monteverde. De ska oppna ett nytt hostel om ca en manad dar jag skulle fa jobba om jag vill. Aven Diego, managern pa Arenal Backpackers sa att han latt kunde ordna jobb at mig. Och till sist skulle jag fa jobba pa restaurangen pa hostelet har i Puerto Viejo. Sen vet man ju inte hur det blir nar det val kommer till kritan. Men det ar helt klart lockande.

Puerto Viejo ar fantastiskt! Det ar en valdigt laid-back liten stad (Jag vet att jag sager det om alla stallen, men nu menar jag det verkligen!) belagen vid karibiska havet i sodra Costa Rica. Det ar valdigt latt att bli kvar har. Jag har varit har i fyra dagar nu och aker vidare till Bocas del Toro, en ogrupp utanfor Panamá imorgon. Jag aker med Michael en kille fran Kentucky och vi ska traffa James (som jag hangde med i La Fortuna) dar.

Forra veckan hade vi Semana Santa (aka pask) och eftersom tors och fre ar heliga dagar innebar det att i stort sett hela landet stannar av och alla aker ut till kusten. Det ar forbjudet att salja och kopa alkohol under dessa dagar. Man kan tydligen fa fangelse om man gor det. Patruller gar runt i alla butiker och och laser igen olkylar och sprithyllor kvallen innan. Betyder detta att man inte dricker nagot under dessa dagar? Hey, It's Costa Rica, baby! Det betyder bara att alla bunkrar upp nagra dagar dagar innan. Jag var pa ett supermarket kvallen innan och jag kan saga att julruschen pa Willys ar en fis i rymden i jamforelse.

Eftersom att det skulle vara svart bade att ta sig runt i landet och att hitta boende sa bestamde jag mig for att gora en turistig all inclusive overnight tour till Tortuguero, pa norra karibiska kusten. Det var dyrt och inte riktigt vart det. Visst, det var vackert och jag fick se bananodlingar, apor, caymans och massa faglar, men jag var inte jattefascinerad. Jag vet inte varfor, det kandes lite som att jag hade sett det forr. Och eftersom det inte var skoldpadde-sasong sa kunde man inte se nagra skoldpaddor som vanligtvis ar nationalparkens hojdpunkt. Det finns sex olika typer av skoldpaddor i varlden, varav 4 i Tortuguero.

Eftersom vi var mitt ute i skogen sa var det djungelns lag som gallde (eller turismens lag?) dvs. att alkohol fanns till forsaljning. Hojdpunkten var att ta en taxibat i den kolsvarta och varma natten fran varat resort ut till El pueblo (byn). Dar fanns dock inte alkohol till forsaljning men alla hade bunkrat upp och det bjods at hoger och vanster. Det var fullt med folk och jag var formodligen den enda turisten dar. Jag dansade barfota till reggae runt en stor eld pa stranden. Manniskor sjong, spelade trummor och rokte pa. Det var morkt, smutsigt och varmt. Det kandes sa genuint exotiskt som det nagonsin kan.

Jag var tillbaka i San José sent pa fredagkvall och spenderade natten dar, for att sen ta mig hit till Puerto Viejo i lordags. Jag var orolig att det inte skulle finnas boende eftersom att Puerto Viejo ar ett valdigt poulart resmal under Semana Santa. Men jag lyckades knipa sista dorm-platsen har pa partyhostelet Rocking J's. Har har jag lart kanna Francisco fran Portugal och Adrian fran Schweiz. Vi hyrde cyklar en dag och tog oss fran Puerto Viejo till Manzanillo (13km) och stannade pa nagra vackra strander pa vagen. Bl.a. pa Punta Uva dar vi hyrde kajaker och paddlade langs floden. Valdigt gront och fridfullt! Vi sag skoldpaddor, odlor, leguaner och som vanligt en massa faglar. Men haftigast var att se en rocka simma forbi en halv meter fran min kajak. Pa vag tillbaka till hostelet hade vi planerat lite daligt for vi hade bara kommit halvvags nar det blev morkt. Och att cykla i morkret med halvmeterdjupa gropar i vagen var ingen hojdare. For att inte tala om rump-varken dagen efter.

Nu ar det dags for en kall Imperial, because it's way past beer:30!