I know that it's a wonderful world

Bakar scones och kokar te medan regnet smattrar mot rutan, och låtsas att jag är så där mysigt lycklig och nöjd med tillvaron som alla andra verkar vara.

Men nej.

Jag är inte mysigt lycklig. Jag är inte nöjd. Och jag hatar att det regnar. Och att äta scones ger mig bara ångest eftersom det är för onyttigt. Sen att jag knappt har några vänner kvar i den här stan får ju tillvaron att kännas så mycket lättare...

Suck.

Jag vill tillbaka.

Tillbaka till värmen.

Jag saknar den så. Dels att det rent geografiskt sett är varmare. Men ännu mer den sociala värmen. Värmen och öppenheten som finns hos människorna där. Jag har rest runt själv i Centralamerika i tre månader men aldrig varit ens i närheten av att känna mig så ensam som jag har gjort här hemma på två veckor...

Jag vill inte klaga.

Jag vill inte vara bitter.

Men just nu är jag det.

Jag vet att det vänder till slut, men tills dess säger jag som min vän Morrison:

"I know that it's a wonderful world, but I can't feel it right now".

When was the last time you did something for the first time?

Umeå, Sverige

Hemma. Gud vad konstigt. Jag kan inte fatta det. Hemma i Umeå. Det känns så tomt. Vad hände? Jag vet att det är ett vanligt fenomen att uppleva att tiden går fort när man har roligt, men det här är ju löjligt!

Vanligtvis brukar man kanske känna lite lättnad över att komma hem när man har varit borta en längre period. Men inte den här gången. Jag kan inte fatta vad jag gör här. Det känns enbart tomt, trist och ensamt. Inte ens ett söndergråtet ansikte kan beskriva känslan av den totala meningslöshet som infann sig då vi genomborrade molntäcket och landade i ett grått och kallt Stockholm. FY FAN. Och att på Arlanda mötas av Daniel och Viktorias inställsamma leenden på en gigantisk affisch med texten "51 dagar kvar till bröllopet!" gjorde mig om möjligt än mer ångestfylld.

Jag har redan varit hemma i en vecka, men det är inte förrän nu som jag har börjat landa mentalt. Det känns som att jag har varit i en bubbla sista tiden. Det började redan i Quepos. Jag blev halvdålig sista dagarna. Fick hosta och lite feber. Jag köpte två olika mediciner mot hostan då den första inte hjälpte. Jag tror det kan ha varit denna blandning som gjorde att jag kände mig så yr och som fick mitt huvud att kännas vakuum-packat. Sen fick jag bedbugs sista natten på hostelet också. Som en liten bonus. Men eftersom att jag hade varit ute och knappt sovit något så drabbades jag lindrigt, som tur var. De som har haft det på riktigt säger att det är det värsta de har varit med om. Jag fick i stort sett bara på armbågarna. Konstigt ändå. Jag har knappt varit sjuk överhuvudtaget på hela resan, och så sista dagarna slår det till. Kan inte låta bli att tänka att det var kroppen som protesterade. Som sa att jag inte borde åka...

Här hemma har jag inte gjort mycket. Knappt tagit mig utanför dörren faktiskt. Jag har varit ut fyra gånger sen jag kom hem. En gång på systembolaget, en gång på majbrasan och två gånger på salsa. Efter salsan igår gick jag på Ica Gourmet för att unna mig nåt sånt där riktigt gott som jag har saknat när jag varit borta. Men jag kunde inte komma på någonting jag ville ha. Jag köpte lite Marabou-choklad bara för att, och en banan som ironiskt nog var från Costa Rica och kostade nästan fem kronor. Samma sak när mamma frågade vad jag önskade mig inför min hemkomst. Jag kunde inte komma på någonting. En empanada de pollo kanske?

Åh. Jag saknar det redan. La Pura Vida. Det varma, färgstarka, underbara livet.

Nu består mina dagar av att titta på bilder, lyssna på låtar och minnas...

When was the last time you did something for the first time?